För första gången sedan 1976 är vi ej med i final när Eurovisionssschlagern ska avgöras, om man inte räknar det till stora delar svenskproducerade bidraget från Azerbajdzjan som svenskt. Vi har förvisso inte kommit i topp de senaste åren, men vi har åtminstone varit med i avgörandets stund. Världen går inte under men det är onekligen snöpligt både för Christer Björkman och de svenska telefonröstarna.

Ändå kändes det, precis som på de svenska uttagningarna, som att Anna Bergendahs ungdomligt oförställda glädje verkligen gick genom rutan. Hon sjöng bra, fångade kameran och, bäst av allt, ingen såg lyckligare ut på hela kvällen.

Att det sedan inte räckte för att ta oss till final får vi hacka i oss. Ska vi vara riktigt ärliga så har Bobby Ljunggren och Kristian Lagerström inte direkt skrivit musikhistoria med sin lilla söta ballad.

Av de bidrag som gick vidare i denna ganska jämna semifinal, utan vare sig de djupaste bottennappen eller högsta topparna, kan man särskilt lyfta fram Israel, som stod för kvällens mesta schlager, ukrainska Alyoshas mycket otippade men rätt sköna rockballad, rumänska vulgoparet Paula Seling & Ovis discorefräng och Niamh Kavanaghs mäktiga Titanicballad. Sedan kan man tycka att Kroatiens svulstiga popballad borde fått ytterligare en chans. Fråga mig bara inte varför Danmark, Cypern och Turkiet gick vidare.

Om det sedvanligt uppskruvade programmet i övrigt finns inget att säga. Norrmännen skriver ju ingen tv-historia precis. Det gör inte SVT-kommentatorerna Christine Meltzer och Edward af Sillén heller. Deras ofta raljerande småprat kring de olika ländernas bidrag och artister är bara tröttsamt. Särskilt för att de många elakheterna levereras med ett så försåtligt vänligt tonläge. Kan de inte bara bistå med hårdfakta?