LONDON
Veckans fråga: vem är jag? Men vem väljer jag istället att framstå som?
Tillsammans med några vänner gick jag i veckan och såg den oerhört märkliga Anna Nicole: The Opera på Royal Opera House i Covent Garden. Den gör exakt vad titeln indikerar – berättar nästan dokumentärt historien om Anna Nicole Smiths korta och bisarra liv. Eller, snarare, berättar den historien om hur man antar en persona för att överleva.
Jag tror ingen av oss har någon större lust att identifiera oss med just Anna Nicole Smith och hennes till synes idiotiskt desperata flykt från en fattig uppväxt i en håla i Texas.
Ändå är det just det man gör i bänkraderna på The Royal Opera House när Anna Nicoles minsta rörelse utspelar sig i rubriker, framför tv-kameror och – framförallt – i en kropp, i en person, som har blivit något radikalt annorlunda än den en gång var. Just för att hon har antagit, accepterat, en persona som på enklaste möjliga vis verkar kunna ge henne det hon tror att hon vill ha av livet. Vi vet alla hur illa det gick. Och hur Anna Nicole Smith dog blott 39 år gammal. Och hur de flesta av oss ser på henne som själva definitionen av en korkad amerikansk golddigger.
Ändå är det så lätt att känna igen sig i det faktum att vi alla bär peruker, låtsas vara något vi inte är, i en sådan utsträckning att vi kommer ut på andra sidan som nya och sämre versioner av oss själva.
Min favoritjournalist, The Guardian-kolumnisten Gary Younge skrev en makalös bok i ämnet förra året (Who are we – and should it matter in the 21st Century?) som hade en betydligt mer politisk definition av hur vi misshushåller med vår identitet tills den blir vår ”identitet”. Jag kommer flera gånger att tänka på den under operans gång. Och än oftare funderar jag på vem jag själv är och om jag ens ärligt vågar erkänna det?
Jag är en 43-årig man vars hela liv i flera månader har cirkulerat kring en oönskad skilsmässa. En man som varje förmiddag sitter vid sitt skrivbord och med en djupt obehaglig oro i hela kroppen väntar på att hans blivande exfrus ansökan om äktenskapsskillnad ska dimpa ner i brevlådan. Under tiden skriver han texter om satiriska samtidsoperor, herrskor, Edna O’Briens noveller och popmusik. När allt han egentligen borde göra är att dela med sig av sina makabra erfarenheter av att bli obarmhärtigt lämnad just när man kände sig som allra tryggast, när man verkligen allra minst anade det. Det vore den enda sanna vägen ut ur det här och också en möjlighet att kanske, kanske kunna erbjuda tröst till de som befinner sig i samma hemska sits. Men, nej, ändå gör han inte det. I alla fall inte än.
Vi väljer alla våra identiteter. Vi väljer den väg som ser enklast och rakast ut. Den som utåt får oss att se starka och välmående ut. Vi tar alltid genvägen och sopar oss själva under en matta tills vi en dag inte känner igen oss i spegeln längre.
Andres Lokko är musikrecensent och skribent i Svenska Dagbladet.kultur@svd.se
