Relationen med läsarna är viktig för författaren Anna Gavalda. Under tre månader svarade hon på läsarbrev på heltid, totalt kanske 300 stycken. ”Jag svarar alltid, med långa brev med små akvarellmålningar”, säger hon.
Foto: Lars Pehrson
Anna Gavalda är på ett 48-timmarsbesök i Stockholm för att lansera sin senaste bok Lyckan är en sällsam fågel, som precis har släppts på svenska.
Boken kom ut i Frankrike förra året, men med en annan början än vad som ursprungligen var tänkt. Anna Gavalda hade lämnat köksfönstret öppet i sitt hus i Melun, en förort till Paris – och någon kröp in och stal hennes dator.
–Det var hemskt. De första kapitlen är de svåraste. Jag ville inte skriva om samma sak, så det blev helt annorlunda, säger hon.
Vänligt leende möter hon vid hissen på Lydmar hotel, ”det är artigare så”, redo att beta av ett pärlband av intervjuer.
På andra sidan vattnet ligger Junibacken, där hon dagen före tog en tur i sagotåget tillsammans med sin förläggare Karl Otto Bonnier. Anna Gavalda har en fäbless för sagor och besöket gav sådan mersmak att hon tänker ta dit sina två barn i augusti.
I Sverige är hon mest känd för bästsäljaren Tillsammans är man mindre ensam, som har filmatiserats med ”Amélie från Montmartre”, Audrey Tautou, i huvudrollen.
Promotionturnéerna tar på krafterna. Det här blir den sista.
–Nu vill jag fortsätta skriva, försöka skriva mer. Det är frustrerande att åka till en massa länder men inte hinna se något av dem. Men jag gör det som ett tack till mina utländska förläggare, säger Anna Gavalda.
Hon känner sig tyngd av offentligheten och säger att hon skulle föredra att vara spökskrivare.
I den franska pressen talas det om hur hon har dragit sig undan och bara ger intervjuer via e-post. Ett mystiskt skimmer vilar över författaren som stängt dörren till sitt privatliv, men som beskrivs som så omtänksam och vänlig.
–Jag tycker om att skriva, men inte att vara känd. Ibland får jag ge lite intervjuer bara för att få vara ifred. E-post är praktiskt, då kan jag ge intelligenta svar.
Men det var inte någon blyg viol som framträdde på Kulturhuset dagen före intervjun. Med roliga anekdoter ur sitt vardagsliv i förorten, där hon hjälper rumäner att fylla i byråkratiska papper och skäller på sonens lärare för att han tvingar sonen att göra dumma bokanalyser, totalcharmade hon publiken – och såg ut att njuta av det.
Enligt siffror från Gavaldas franska förlag Le Dilettante har hennes böcker sålts i nära tio miljoner exemplar och översatts till ett 40-tal språk. Mer än hälften av böckerna har sålts i Frankrike, en halv miljon i Sverige.
I franska tidningar talas det om ”Gavaldamania”. Anna Gavalda suckar när hon hör ordet.
–Bullshit, säger hon.
Sedan kommer ett gapskratt.
–Det där är en grej som journalisterna har hittat på. När man läser breven från mina läsare förstår man att det handlar om vänskap, inte om någon mani.
Hon tänker inte på sina tio miljoner läsare när hon skriver, tycker att siffran känns surrealistisk.
–Min syster är min lektör. När jag skriver en ny bok tänker jag på henne.
Historierna i Gavaldas böcker kan i kortform te sig banala, men får överlag ganska fin kritik.
Nya boken Lyckan är en sällsam fågel: Utmattad stjärnarkitekt som är ratad av sin kalla fru får beskedet att modern till en barndomsvän är död. Omtumlad ger han sig ut på en resa i det förflutna och möter en varm kvinna som lever på landet omgiven av djur och barn. Ljuv musik uppstår...
Helena Wigle, doktorand i fransk litteratur vid Stockholms universitet, tror att det är enkelheten i Gavaldas historier och talspråket i dialogerna som fångar läsarna.
–Jag tror det är vardagsmänniskan och vardagsberättelsen som slår igenom och gör att det blir så igenkännande. Det ger en sådan närhet, säger hon.
Maria Nilson, forskare i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, tycker att Gavalda är svår att genrebestämma.
–Hon är inte en riktig populärförfattare och inte heller jättelitterär. Det är sådant kritiker kan bli vansinniga på, att det är svårt att etikettera, säger hon.
Med Paris som bakgrundskuliss skapar Gavalda möten mellan kantstötta människor. Oftast slutar det lyckligt, ibland väl lyckligt tycker kritikerna.
Anna Gavalda poängterar att det är svårare att skriva om lycka än om olycka. Hennes slut är lyckliga av artighet mot läsaren.
–Läsaren har varit med dig i kanske 400–500–600 sidor, det är inte riktigt schysst att sluta boken olyckligt. Dagen efter historiens slut är mina karaktärer kanske lyckliga, kanske inte. Jag väljer att sluta i en stund av lycka.
Under sina tio år som publicerad författare har hon inte läst en enda recension.
–Jag är för känslig. Jag tror inte på bra kritik, bara på den dåliga.
Anna Gavaldas egen väg till försäljningsframgång är som hämtad ur en av hennes böcker:
Fransklärare skriver på fritiden och vinner novelltävling efter novelltävling. Skickar in sina alster till ett storförlag men får nobben. Ger inte upp utan skickar till en massa förlag. Le Dilettante nappar. De andra tackar nej. Novellsamlingen Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans kommer ut 1999 och blir en succé. Läraren kan säga upp sig och skriva på heltid.
–Jag vet, det är som en modern saga. Frågan är om jag hade haft tillräcklig fantasi för att hitta på något sådant, säger Anna Gavalda.
Hon gör en tankepaus, sedan följer ett nytt gapskratt.
Det har gått fyra år mellan Tillsammans är man mindre ensam och nya boken. Delvis beror det på dåligt självförtroende.
– Jag tror alltid att jag inte kan skriva, att jag har glömt hur man gör. Det är idiotiskt. Det räcker med att sätta igång igen för att inse att det är möjligt.
Enligt en artikel i franska Le Figaro från 2008 har Gavaldas böcker sedan 2004 dragit in över 32 miljoner euro. Anna Gavalda säger att hon inte bryr sig om alla pengar hon tjänar. Hon bor kvar i sin förort och köper nästan inget till sig själv. Framgången tar hon inte på allvar.
–Jag är inte rädd att den ska försvinna, jag vet att den försvinner. Jag är inställd på det så när den väl gör det kommer jag inte att bli ledsen.
