Det är nästan fullsatt i den stora Z-salen på ABF-huset, och tystnaden är andäktig. Det är första gången teologen, filosofen och etikforskaren Ann Heberlein talar offentligt om sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, sedan den kom ut för snart fyra veckor sedan.

I den berättar hon om sin bipolära sjukdom, den som tidigare kallades manodepressivitet. Det är en kompromisslöst självutlämnande bok, som slutar med en sorts avsked som har fått många läsare att oroligt undra om hon ännu är i livet. Hon skriver ju själv, med krass klarsyn, att ett självmord borde verka befrämjande på bokförsäljningen, så att det åtminstone skulle bli lite pengar till barnen efter henne.

Det är en text som är smärtsam att läsa, och även om den på det hela taget har fått ett mycket fint mottagande har en och annan kritiker ändå ifrågasatt publiceringen.

Ann Heberlein har haft två skäl att göra sin text offentlig. För det första vill hon fästa uppmärksamheten på en sjukdom som hon kallar dödlig–många av dem som har diagnosen bipolär sjukdom dör innan de är 40. För det andra vill hon väcka debatt om bristerna inom psykiatrin, inte för att det skulle vara något större fel på vården, utan för att den är så illa organiserad.

–Jag kan ta mig själv som exempel. Det utreddes om jag skulle tvångsintas på S:t Lars i Lund. Det slutade med att man inte lade in mig, utan hänvisade mig till öppenvården, där jag fick en tid först om fem veckor. Så fungerar det alltså, ena ögonblicket överväger man tvångsintagning, andra ögonblicket erbjuder man mig fem veckor av ingenting, säger hon.

Först när vi möts dagen därpå inser jag att det hon berättat om på ABF-huset är just det som hände i början av januari, när boken kom ut och Ann Heberlein var försvunnen i flera dagar.

–Ja, jag försvann ju, det kan inte förnekas, säger hon lite motvilligt.

–Mitt liv blev plötsligt övermäktigt, och jag befann mig återigen på den där mentala motorvägen, när man bara rusar rakt fram utan att se avtagsvägarna. Propparna gick, kan man säga, och autopiloten slog på. Och den är iskallt rationell. Jag vet hur jag ska göra, jag lade ut villospår så att man inte skulle kunna hitta mig.

Som vanligt var det tanken på barnen som så småningom fick henne att återigen välja att leva, och återvända hem.

–Jag hörde deras röster i tystnaden, säger hon.

–Men det var en mycket skrämmande upplevelse, både för mig och mina närstående. Sjukhuset hade begärt polishandräckning när de hämtade mig hemma, och det satt pressfotografer i buskarna i trädgården, det var hemskt. Men alltsammans har gett mig insikt om att jag måste ändra på mitt liv, jag måste jobba mindre, måste dra ner på tempot.

För sjukdomen har ju också en annan sida, perioderna med starkt förhöjd livskänsla, då hon kan läsa, skriva, arbeta dygnet runt, då hennes tankeförmåga är extremt skärpt, då hon är bäst i världen.

–Jag tror att jag faktiskt har en förmåga att uppleva mer än andra. Jag kan bli enormt arg, enormt sorgsen men också enormt glad, jag är snabbare och intensivare än andra. Om de flesta människor har en känsloskala från ett till tio har jag en skala från ett till hundra.

Det finns naturligtvis en risk för att hon i fortsättningen blir identifierad med sin sjukdom, att Ann Heberlein, etikforskaren, blir till Ann Heberlein, hon som är manodepressiv. Men hon förefaller inte vara särskilt oroad för det, hon låter närmast kaxig när hon säger att hon har styrka och kapacitet att hävda sin ställning professionellt.

Hon förnekar inte heller att sjukdomserfarenheterna kanske gör henne till en bättre filosof. Det är etik, läran om rätt och fel, ont och gott, som sysselsätter henne som filosof, och etiken, säger hon, börjar med kroppen.

–Moralfilosofin brukar ju också kallas praktisk filosofi, en filosofi som ska kunna användas i det verkliga livet. Där tror jag att man har nytta av konkreta erfarenheter av att exempelvis vara offer, säger hon med referens till den gången när hon som mycket ung blev våldtagen.

Kanske har det systematiska intellektuella resonerandet om moraliska och existentiella frågor också hjälpt Ann Heberlein under hennes sjukdomsperioder.

–Jag har ju exempelvis kommit fram till att självmord är fel, och jag kan faktiskt motbevisa de självmordsfilosofer som hävdar något annat, säger hon.

Däremot har hon inte funnit någon tröst i sin kristna tro eller i bönen när hon varit längst nere på botten.

–Det är nog så att även bönen har sina gränser. I sjukdomens djupaste svärta finns inte Gud.

–Men du ska veta att min Gudstro heller aldrig har varit av det barnatrygga slaget, tillägger hon snabbt, och spänner ögonen i mig.

–Det är en relation i ständig förändring. Guds existens har jag aldrig någonsin tvivlat på, däremot har jag ofta undrat vem han är, och vad han vill med mig, om han vill något med mig över huvud taget.

Reaktionerna på boken så här långt finner Ann Heberlein både glädjande och skrämmande. De flesta recensionerna har varit mycket uppskattande, och från vanliga läsare har hon fått mängder av brev och mejl.

–Det är många som har samma eller liknande problem som jag, och jag vet bara inte hur jag ska kunna härbärgera alla dessa förtroenden. Sedan finns det en annan kategori människor som vill ta hand om mig, och en tredje kategori är de män som tydligen har tänt sexuellt på boken, konstaterar hon.

För sin personliga del tycker Ann Heberlein att det börjar ljusna, att hon kanske har nått en vändpunkt. Tack vare insatser från vänner och bekanta har hon fått kontakt med en privatpraktiserande psykiatriker som hon känner förtroende för, och hon arbetar vidare med sin docentbok, som hon hoppas få färdig till sin 40-årsdag, i juni 2010.

–Den ska handla om straff, och om straffets berättigande och funktion ur offrets, förövarens och samhällets perspektiv. Det är ju starkt fokus på rehabiliteringen av förövaren idag, men jag kommer framför allt att ta upp straffets moralpedagogiska funktion, säger hon.

Dessutom har hon sina uppdrag som kulturskribent, och nu under våren ska hon delta i två konferenser, en som handlar om återfallsförbrytare, och en som handlar om onda barn i den litterära genre som kallas ”true crime”, alltså mer eller mindre dokumentära skildringar.

–Men jag kommer inte att skriva någon uppföljare till Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Det kommer ingen del två, det kan jag faktiskt lova, säger hon.