Somliga kanske ser framför sig den imposanta Selma Lagerlöf, i tv-filmatiseringen av Ingmar Bergmans Dramatenuppsättning av ”Bildmakarna”, 1998. Anita Björk var inte bara porträttlik Selma i P O Enquists pjäs utan skapade också spänning kring en rollfigur som – under inspelningen av Victor Sjöströms film ”Körkarlen” – provoceras att blotta sig i den laddade replikväxlingen med unga Tora Teje (Elin Klinga).

Det är metateater, metafilm och svensk kulturhistoria i en imponerande enhet. Anita Björk personifierar den generation som man förknippar med svensk teaters och films storhetstid. Hon var årsbarn med den i år avlidne Erland Josephson och verksam på Dramaten ända sedan hon började på elevskolan 1942.

Efter genombrottet med ”Jungfruleken” 1948 fick hon spela titelroller i pjäser som ’Amorina” – vilket gav henne SvD:s första Thaliapris 1951 – och ”Drottningens juvelsmycke”. Under hela karriären blev det ett åttiotal scenroller, många i regi av Alf Sjöberg och Ingmar Bergman, som ”Markisinnan de Sade” 1989. Den sista rollen gjorde hon 2009 mot Jan-Olof Strandberg i Gunnel Lindbloms ”Kärleksbrev”.

På filmduken blev hon internationellt känd som ”Fröken Julie” i Alf Sjöbergs Guldpalmsbelönade Strindbergsfilmatisering 1951. Den öppnade dörren till Hollywood och en roll i Alfred Hitchcocks film ”Jag bekänner” men Anita Björks moderna samboförhållande med den redan gifte författaren Stig Dagerman anses ha hindrat hennes yrkesmöjligheter i Amerika.

Den svenska och europeiska filmbranschen frågade desto mer efter henne. Hennes sorgsna och lite melankoliska utstrålning kom väl till pass i många roller, inte minst i Arne Mattsons Hillman-filmer som ”Damen i svart” och ”Mannekäng i rött” där Anita Björks rollfigurer omgavs av fascinerande mystik.

I slutet av 90-talet spelade hon med i Ingmar Bergmans tv-filmer ”Larmar och gör sig till” och ”Enskilda samtal”, den sistnämnda i regi av Liv Ullmann. Sammanlagt medverkade hon i över 40 filmer. När Anita Björk hyllades vid Guldbaggegalan 2006 kunde hon prisas för mer än fem decennier inom svensk film. Hon tog emot sin hedersbagge med den elegans, sans och värdighet som blivit hennes signum.

Anita Björk föddes i 1923 i Tällberg, Dalarna, i en konstnärlig familj. Pappa Gösta var violinist och morfar Isak Gustaf Clason arkitekt. Tillsammans med Kasper Sahlin ritade han till exempel Östermalmshallen i Stockholm. I samband med att frilansfotografen Bernt-Ola Falck gav ut sin personliga bok ”Anita Björk - fotografiska möten” 2003 berättade hon i en intervju för SvD:

– Att resa hem till det där huset i Tällberg väcker viss ångest. Det var så isolerat i skogen. Pappa Gösta, som var violinist, var sträng: det skulle vara tyst när han övade.

Teaterintresset väcktes tidigt och var redan från början inriktat på scenen. Som 13-ådring kom Anita Björk in vid Operans balettelevskola men studietiden där blev kort. I stället började hon spela amatörteater i Stockholm med bland andra Ingvar Kjellson

Efter slutad skolgång i Franska skolan började hon vid Gösta Terserus teaterskola och kom in vid Dramatens elevskola 1942. Då hade hon redan samma år debuterat i en av de uppmärksammade Taggen-revyerna på Nya teatern i Stockholm. Dessutom hade hon mindre filmroller, som i ”Det är min musik” och ”Himlaspelet”.

På Dramaten fick hon redan under tiden som premiärelev spela betydande roller, i Sartres ”Lyckta dörrar” och Genets ”Jungfruleken”. Så sent som 2000 spelade hon Margrethe Bohr i Michael Frayns kammardrama ”Köpenhamn” på Dramaten, en hyllad uppsättning om ett möte 1941 mellan Niels Bohr (Jan-Olof Strandberg) och Werner Heisenberg (Hans Klinga) som gick på turné.

Anita Björk turnerade flitigt i Sverige med uppsättningar från Dramaten och Riksteatern men också som föredragshållare om två författarskap hon behärskade inpå huden: Stig Dagerman och Selma Lagerlöf.

– Det starkaste intrycket på mig svarar de lokala eldsjälarna för. De dyker upp på de mest oväntade ställen och kämpar mot en trång ekonomi och stela byråkrater för att hålla sin teater seriös och levande, sa hon, som även förde sina kunskaper vidare ut till USA, England och Frankrike.

Nu har hon slutat sin livsresa, men den karakteristiska melodiska rösten lever vidare i såväl filmerna som de många rollerna hon gjorde för Radioteatern. ”Anita Björk är alldeles fantastisk som Gud”, skrev SvD:s Lars Ring om hennes insats i Lucas Svenssons pjäs ”Flickan och testamentet” för Unga radioteatern 2011.

Testa dig i senaste veckornas nyhetsquiz

V 21 | Årtalen Moore aldrig glömmer?

V 20 | Vad twittrade Bildt om Kerry?

V 19 | Hur lyckades hon ta sig ut?