Det var länge sedan en svensk film blev föremål för en så livlig debatt, med så många för och emot som Ruben Östlunds Play. Jag tillhör dem som är oförbehållsamt för, just därför att Play framkallar så många motstridiga känslor. Jag träffades speciellt av barnens utsatthet och då menar jag båda gruppernas, både förövarna och offren, och bristen på vuxna människor som ser dem och talar med dem istället för att ignorera eller mästra dem.

Det måste under alla omständigheter ses som ett hälsotecken för svensk film att Play väcker diskussion. För det mesta passerar svensk film helt okommenterad.

En annan film som väckt frågor är Lisa Aschans Apflickorna, även den en gestaltning av ett maktspel.

Det finns flera paralleller mellan Ruben Östlund och Lisa Aschan. Båda väljer konsekvent ett bildspråk, som skiljer sig från det gängse. Ruben Östlund filmar långa tablåer med genomarbetade scenerier och dialoger, Lisa Aschans gör korta, tysta blixtnedslag i halvdunkel. Gemensamt har de även att deras filmer stannar kvar i betraktaren, att man måste bearbeta vad man sett i sitt inre. Tyvärr har de också det gemensamt att de inte dragit något större publik.

Apflickorna hade setts av 27990 personer fram till och med oktober. För Play, som hade premiär i november, finns ännu ingen statistik, men att den bara går två gånger om dagen på två biografer i Stockholm bådar inte gott. Trots att båda filmerna vunnit en rad priser internationellt, vågar publiken uppenbarligen inte se dem.

De svenska filmer som setts av flest människor i år från premiären fram till oktober är Änglagård – tredje gången gillt (688272), Jägarna 2 (506625), Svinalängorna (380152), Hur många lingon finns det i världen (374663) och Åsa Nisse – wälkom to Knohult (256824).

Jägarna 2 har spelat in drygt 48 miljoner och Änglagård drygt 41 miljoner. Med undantag för Svinalängorna, som hade premiär i december 2010 kan man knappast tala om någon större originalitet.

Barndomsskildringar är en återkommande svensk gren. I år har vi kunnat se Kronjuvelerna, Jag saknar dig, Simon och ekarna och The Stig-Helmer story. Ingen har dock kunnat mäta sig med Svinalängorna.

En för året ny genre är faktiskt kärleksfilmen, som tidigare varit hart när obefintlig i svensk film. I år räknar jag till tre kärleksfilmer. Den första är Kyss mig av Alexandra–Therese Keining om hur två kvinnorna faller handlöst för varandra. Richard Hoberts En enkel till Antibes handlar om något så ovanligt som kärlek på äldre dar. Sist men inte minst drabbas Mikael Persbrandt och Iben Hjejle av en ödesmättad kärlek i Stockholm Östra.

Som alltid står den svenska dokumentären stark. Där kan man framhålla The black power mixtape 1967–1975 om svarta panterrörelsen i USA av Göran Hugo Olsson, Hoppets hamn om mottagande av judiska flyktingar efter andra världskriget av Magnus Gertten och Han tror han är bäst om en långvarig konflikt mellan två bröder av Maria Kuhlberg.

Men störst avtryck 2011 har nog Sverige gjort i utländska produktioner som Stieg Larssons The girl with the dragon tattoo i regi av David Fincher med massor av svenska skådespelare i mindre roller, John Le Carré-filmatiseringen Tinker, tailor, soldier, spy i regi av Tomas Alfredson och de internationella stjärnorna Noomi Rapace i Sherlock Holmes – A game of shadows och Joel Kinnaman i kommande The darkest hour.