Vad ska vi kalla Björn Wahlberg? Tintinofil, tintinolog, tintinoman eller tintinopat? Han har själv gjort en lista över olika grader av Tintinbesatthet, och där placerar han sig som tintinolog, Tintinkännare. Och det är väl en lämplig nivå för den som just nu är i färd med att översätta samtliga Tintinalbum från franska till svenska, 23 stycken.
De första sex har just kommit ut i handeln, och sedan publiceras ungefär ett i månaden tills serien är komplett i september 2005. När jag i SvD den 5 november förra året kunde berätta att Tintin skulle komma i ny svensk översättning (ett litet scoop!) började en uppmärksamhetens tid för Björn Wahlberg: sedan dess har han blivit intervjuad ett 20-tal gånger, för tidningar, tidskrifter, radio, tv.
Där slog jag allt Tintin! Han har aldrig några scoop. För till det märkliga med denne världens mest kända journalist hör nämligen att han aldrig arbetar. Han fångar skurkar och far till månen, möts av jublande människomassor och hyllas på allehanda sätt, men några artiklar hinner han aldrig skriva. Jo, en. I det allra första albumet ”Tintin i Sovjet” finns det faktiskt ett par rutor som visar honom i arbete (bilden till vänster). Men annars är det äventyr för hela slanten.
– Han är en riktig pojkbokshjälte. Det är mycket biljakter och pangpang. Däremot saknas en annan vanlig ingrediens i äventyrsberättelser – det finns aldrig någon dam i nöd. Är det någon som ska räddas är det professor Kalkyl.
Förutom det där med dambristen passar berättelserna om Tintin perfekt in i den Junginfluerade mytforskaren Joseph Campbells schema över hur hjältesagor är uppbyggda, påpekar Björn Wahlberg. Och kommer genast in på ett annat av sina intressen, ”Stjärnornas krig”. Det vittnar arbetsrummet om: prydliga rader av ”Star Wars-prylar” samsas med Tintinföremålen bland böcker och datorer – pojkrum och författarverkstad i ett.
Född 1968 var Björn Wahlberg i precis rätt ålder när ”Stjärnornas krig” kom 1977 – och då hade han redan fem år bakom sig som Tintinfantast. Men att få ägna hela dagarna åt Tintin, det är mer än han hade kunnat drömma om som pojke i Sundsvall. I det här uppdraget sammanfaller emellertid på ett praktiskt sätt flera av Björn Wahlbergs färdigheter. Han har i många år arbetat som grafisk formgivare, och samtidigt som han gör översättningen från franskan lägger han in texterna direkt i pratbubblorna, med ett specialritat typsnitt som efterliknar originalets handtextade. Även skyltar, tidningar och andra textelement får sin egen utformning. Till och med utropstecknen scannar han in från originalet för att få dem perfekta!
Även språkligt går Björn Wahlberg förstås fram med den största noggrannhet. ”Bomber och granater!” ”Anfäkta och anamma!” – listan över kapten Haddocks kraftuttryck är redan uppe i 286 olika, och kanske är det fortfarande några som fattas. För vart och ett av dem har Björn Wahlberg gjort en lista över i vilka album de finns, hur de återges i den gamla översättningen av Karin och Allan Janzon samt annan information om det franska originaluttrycket. Det finns en hel bok som bara handlar om kapten Haddocks kraftuttryck, ”Le Haddock illustré”, utgiven av Tintinförlaget Casterman. Där finns ordförklaringar, uttal, etymologi … Haddocks eget namn kommer för övrigt från det latinska uttrycket ad hoc, men det finns även en historia om att Hergés hustru under en middag påpekade att en haddock (rökt kolja på franska) är en ”ledsen engelsk fisk”, vilket inspirerade Hergé vid kaptenens namngivning.
Till Hergés egna favoritrutor hör för övrigt den som återges här ovan i tre olika versioner, ovanlig därför att den visar en hel sekvens av rörelser i samma ram. Haddocks vokabulär visar ofta på stor bildning, påpekar Björn Wahlberg och nämner bachi-bouzoukerna. Det var osmanska legoknektar, kända för sin grymhet, och de åkallas av Haddock i minst sex olika album. Det är ett ord som faktiskt finns, eller åtminstone har funnits, även på svenska, i Svensk uppslagsbok stavat baschi-bozuker.
I den janzonska översättningen framträder baschi-bozuken som ”bladlus”, ”din rufsiga valross”, ”pundhuvuden”, ”uslingar”, ”anfäkta och anamma” visar Wahlbergs lista. För den här rutan från ”Krabban med guldklorna”, som utspelar sig i den gamla barbareskstaten Marocko, har han valt barbaresk-rövare.
– Jag ville ha något som lät skojigt på B.
Förutom de haddockska kraftuttrycken är det annars ett mycket vårdat talspråk som används i Tintinalbumen.
– De niar varandra hela tiden, och Tintin själv måste alltid vara mycket artig. I ”Krabban med guldklorna”, där han första gången möter Haddock, låter jag dem inte dua varandra förrän efter fem sidor. Till och med när Tintin binder skurkar niar han dem.
Annars försöker Björn Wahlberg ge sin översättning en tidlös kvalitet.
– Jag har beslutat mig för att inte vara hipp, modern och trendig. Jag tycker inte det passar – det blir bara omodernt igen nästa vecka. Tintin är ju både ett barn av sin tid och samtidigt tidlös i sina golfbyxor.
Ett återkommande kraftuttryck har i alla fall den prydlige Tintin, hans enda: Sapristi! Det blir på wahlbergska ”Milda makter” eller ”Du store tid”.
– Ja, efter behag och sammanhang. Hos ”Tintin” har var och en ett individuellt talspråk. Professor Kalkyl är också rätt försynt, hans specialitet är Saperlipopette! som jag har översatt med ”För hundra gubbar!”
Hos Fondation Hergé i Bryssel hänger det ett par plommonstop och käppar i vestibulen, Björn Wahlberg har själv sett dem. Vilka som kan tänkas ha glömt dessa persedlar behöver man inte vara tintinopat, tintinoman, tintinolog eller ens tintinofil för att känna till.
Detektiverna Dupond och Dupont har en viktig dramaturgisk funktion i Tintinhandlingen, påpekar Björn Wahlberg – de berättar en massa saker för Tintin utan att alls vara medvetna om det. Och även de har ett alldeles speciellt språk, som Björn Wahlberg har bemödat sig om att få med. ”C‘est mon opinion et je le partage” – det blir ”Det är min uppfattning och den delar jag”.
