Andrea Lundgrens roman, I tunga vintrars mage, börjar med barnets perspektiv. Fyraåriga Riga saknar sin mamma som försvann ut genom snön. Gång på gång försöker han ta sig ut för att leta reda på henne, få veta varför hon lämnade honom.

Han får inget svar. Istället får läsaren följa hur det som hände honom präglar honom som vuxen. Han fortsätter att vara den som blir lämnad, av flickvännen som blir hans allt och av barndomsvännen som oväntat dyker upp.

Det var just en bild av Riga som springer ut i snön som blev startskottet för Andrea Lundgren.

–Jag började skriva för att utforska vad han har varit med om.

Att hon valde en manlig jagperson har påpekats i en del recensioner. Men det är inget hon ens har reflekterat över.

–Det bara blev så. Det gör ju ingen skillnad, i synnerhet inte ur ett barns perspektiv, vilket kön man har.

Mer intressant tycker hon att det är med vintern inom människor.

–Vintern är kärnan i Riga. Det är kring det allt cirklar hela tiden. Det värsta som kan hända ett barn är väl att bli övergivet. Jag ville fundera på hur man kan reagera på det som vuxen.

–Det är mycket lättare att känna sympati för barnet, det är så värnlöst. Men med en vuxen kan man känna att han eller hon bara är neurotisk och gnällig. Eftersom jag berättar parallellt om Riga som barn och vuxen hoppas jag att man kan få ett slags förståelse för hans sämre sidor. Jag ville själv slå honom på käften när jag skrev, men jag känner samtidigt en enorm ömhet för honom.

Hennes debut är klassiskt berättad och inte främst ett formexperiment, på ett sätt den sortens bok som de omtalade manifestförfattarna efterlyste i DN i höstas. Andrea Lundgren tycker det är intressant med form, om den inte tar över.

–Vem vet, jag kanske blir mer experimentell i nästa bok.

Kallar du dig författare nu?

–Det har jag inte tänkt på. Jag är inte så förtjust i titlar.