Jag är glad för Måns Månssons del, för jag var ju oerhört tveksam till det här i början. Det tog två år innan jag gick med på det hela och det berodde på att jag på något sätt ville föreviga Linnéåret. Fast det blev ju lite för litet Linné. Jag vet ju att den här typen av dokumentärer är svåra. Medier är bra på att skildra händelser men dåliga på att skildra skeenden. Det är oerhört svårt att få fram det jag sysslar med, 36000 förvaltningsärenden per år, det mindre glamourösa än kejsarinnor och kung och drottning. Kameran fastnar ju oftast på just det som är spektakulärt och filmiskt intressant. Däremot, när jag sitter på nätterna – jag har 70 till 80 timmars arbetsvecka – och läser på och skriver tal eller förbereder alla events, det går inte att göra något bra filmiskt av.

Jag tycker framför allt att det är ett oerhört vackert foto. Det var ­genialt att välja svartvit 16 mm och ganska grov­kornig film.

Han har ­lyckats fånga atmosfären kring det här jobbet i den utåtriktade delen, som är 2–3 procent av min verksamhet. 97-98 procent sysslar jag med helt ­andra saker. Sedan får man utgå från att den begåvade tittaren förstår att det är en mycket liten del som visas, men det är den som det går att göra film av. Jag har inte gjort några justeringar. Jag tycker att det är regissören som har helhetsansvaret. Det är hans version av mig som förmedlas.

Jag har ju andra möjligheter att nå ut med mitt budskap. Det är som Måns Månsson själv säger: det är det som ­demokratin handlar om, att man kan tycka till på lite olika sätt.

En del har kallat det jag gör för duktigt skådespeleri, men det är inte aktivt skådespeleri som om man skulle kreera en roll som inte har att med den egna identiteten att göra.

Jag spelar den roll jag är utsedd till och har betalt för att göra. Det är en viss skillnad. Jag tror inte att Hollywood ringer.