Höga tallkronor rör sig lätt i vinden. Tusenskönor pryder marken, och låga gravstenar är insmugna bland träden.

–Visst är det vackert, säger Berit Berg andäktigt till sin väninna, när de vandrar efter guiden Kettil Mannerheim på Sju brunnars stig.

Det är en söndagseftermiddag på Skogskyrkogården i södra Stockholm. Kettil Mannerheim leder sin grupp genom tallskogen, mot det ljusa Uppståndelsekapellet som ligger i fonden av stigen.

Trafiken brusar envist på Nynäsvägen. Men innanför kyrkogårdens murar råder ändå en sällsam stillhet och ett tidlöst vemod.

Här, bland susande tallkronor och yviga granar, ligger världens kanske mest berömda kyrkogård. Arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz skapade en ny sorts kyrkogård, en harmonisk enhet av natur och arkitektur, en multikulturell begravningsplats genomsyrad av tankar på tröst och försoning.

Sedan 1994 är Skogskyrkogården upptagen på Unescos världsarvslista.

Och nu ska kyrkogården lyftas fram som ett turistmål. Efter år av blygsam marknadsföring ska den bli en självklar del av Stockholms besöksnäring.

Miljö- och fastighetsborgarrådet Ulla Hamilton (m), ansvarigt borgarråd för Skogskyrkogården, tycker att Stockholm måste visa upp sitt världsarv mer för besökarna.

–Jag tror inte att man riktigt har tänkt på vilken guldgruva man har här, säger hon och tillägger att tävlingen om Stockholms stadsbibliotek, ritat av Asplund, visat vilket internationellt intresse det finns för Asplunds verk.

Förra sommaren infördes guidade helgturer, i samarbete med Stadsmuseet. Intresset var stort och i år har guidningen utökats med fler turer.

Dessutom har kommunfullmäktige beslutat att kyrkogårdsförvaltningen ska samarbeta med Stockholm visitors board för att marknadsföra kyrkogården som turistmål.

Politikerna har också avsatt medel till en egen webb för Skogskyrkogården, och ny skyltning av platsen.

Turismen blir en allt viktigare inkomstkälla för Stockholm. Ulla Hamilton ser framför sig hur Skogskyrkogården kan marknadsföras mer gentemot kryssningsturister och privata researrangörer.

–Men det gäller naturligtvis att gå varsamt fram, tillägger hon och konstaterar att kyrkogården främst är ett sorgerum och en plats för begravningsceremonier.

Därför är guideturerna förlagda till lördagar och söndagar, när det inte hålls några begravningar på Skogskyrkogården.

Denna söndagseftermiddag är det tre guidade grupper som rör sig i världsarvet.

–Nu verkar det som vi krockar där borta, för att jag har pladdrat för mycket, säger Kettil Mannerheim bekymrat när han ser att det redan står en grupp vid det klassicistiska Uppståndelsekapellet.

Efter en stund kan han leda sin grupp in i det svala kapellet, där ett klart ljus faller in på katafalken genom ett högt fönster. Alla tystnar.

–Vet du om lamporna är original? frågar till slut en man som tittar upp i taket, och Kettil Mannerheim svarar att visst är de det.

Kettil Mannerheim berättar att lamporna är designade av Sigurd Lewerentz som ritat kapellet. Gruppen får veta att Sigurd Lewerentz var pedant ut i fingerspetsarna, ”en knepig person” som kom ihop sig med byggfirman och som till slut utmanövrerades från arbetet med kyrkogården.

Under guideturen hinner Kettil Mannerheim berätta om samarbetssvårigheter, upprörda reaktioner från kyrkans män och andra problem som kantade arbetet med Skogskyrkogården.

Vandringen går vidare mot Skogskapellet, ritat av Gunnar Asplund. Längs stigen växer blåbärsris och överblommade liljekonvaljer.

Det lilla kapellet ligger insmuget i skogen, med sitt stora spåntak liknar det mest en hydda.

–Ni ser likboden här, den skapade mycket rabalder. Den ser ju nästan ut som vilken svensk potatiskällare som helst, säger Kettil Mannerheim och pekar på en enkel bod som påminner om en lantlig matkällare.

Sedan visar han in i det lilla kapellet, där ljuset flödar in genom en takkupol.

–Japanerna älskar det här kapellet, säger Kettil Mannerheim.

Vandringen blir en tur genom det tidiga 1900-talets arkitekturhistoria; på Skogskyrkogården möter man både klassicism och modernism, här finns både öppenhet och slutenhet, här finns olika rum som framkallar olika stämningar.

Men kyrkogården berättar också om det framväxande moderna och allt mer sekulariserade svenska samhället, med kremeringar, jämlikhetsideal (inga gravar fick sticka ut) och en tro på naturens förmåga att skänka hopp och försoning.

Det första som möter besökare som kommer in genom huvudentrén är ett öppet och befriande landskap, en stor grässlänt med böljande kullar.

Det ljusa Skogskrematoriet, kyrkogårdens kanske mest kända byggnad, vilar lätt i det gröna.

Haruko Watanabe och hennes syster Emiko har just kommit in på kyrkogården. De är turister från Australien, som ska uppleva Stockholm under en vecka.

Förmiddagen har de tillbringat på Street vid Hornstull, nu tittar de ut över Skogskyrkogårdens kullar och Asplunds krematoriebyggnad från 1940.

–Det är väldigt vackert här. Det finns en sådan rymd och fridfullhet, säger Haruko Watanabe. Hon berättar att en god vän rekommenderat ett besök på Skogskyrkogården. Sedan försvinner hon tillsammans med sin syster mot meditationslunden där paraplyalmar brer ut sina kronor.