För svensk press har de senaste åren varit ett ösregn av sparpaket och domedagsprofetior. Nu senast är det Svenska Dagbladet som decimeras. En av fem ska bort från redaktionen och det digitala magasinet Insikt skrotas.

Ingen gillar nedskärningar, men samtidigt måste tidningarna anpassa sig till en vardag där nyheter konsumeras på mobiler, plattor och datorer snarare än på papper. Vi som inte har tillträde till ledningsrummen ser än så länge bara en sida av ekvationen. Vi ser inte planerna för att förnya och utveckla, utan kan bara hålla tummarna för att det är framsynthet, inte panik, som ligger bakom besluten.

Att svenska tidningars upplagor sjunker medan de ännu inte funnit lönsamhet på nätet är en kris för branschen. Men vad värre är: det riskerar att också bli en kris för journalistiken.

Häromveckan lyssnade jag på ett föredrag av sociala medier-konsulten Emanuel Karlsten, där han körde hårt med sitt mantra ”Alla är journalister”. Det är en lockande tanke. Tack vare dagens mobiler har vi alla anteckningsbok, diktafon och kamera i fickan när något händer. Dessutom kan vi sekundsnabbt sprida vad som händer via bloggar, Twitter, Bambuser och andra sociala medier.

Det händer också att jag hittar färskare nyheter i mitt Twitterflöde än i Aktuellt, och skarpare analys i en bloggpost än i morgontidningen. Bra journalistik är inte förbehållet gammelmedier. Men man är inte läkare för att man tagit en huvudvärkstablett, man är inte programmerare för att man mikrat en Billys-pizza, och man är inte journalist för att man plåtat en dubbel regnbåge med Instagram.

En del av journalistiken är förstås hantverket, förmågan att förmedla information, en fallenhet för research, källkritik och i bästa fall även stilistik. Men journalistik är inte bara resultat, det är även process och attityd.

Journalister är människor, så strikt objektiva är vi inte. Det är ofrånkomligt att vi har en massa subjektiva föreställningar om världen. Däremot ska journalister vara opartiska. Man brukar tala om journalistisk integritet. Det är kanske mer begripligt om man kallar det lojalitet. Läsaren ska alltid kunna lita på att en journalist söker sanningen och försöker förmedla den så att läsaren förstår världen lite bättre. Journalisten är lojal mot läsaren, till skillnad från politiker, presstalesmän, marknadsavdelningar, reklamare och andra figurer, som har till uppgift att förvränga din världsbild i egna syften.

Just därför är tidningarnas sparpaket oroande. I takt med att redaktioner krymper och allt mer textproduktion överlåts på frilansare och bemanningsföretag blir det svårare att ha koll på om exempelvis konstkritikern också skriver katalogtexter för Moderna museet eller om bemanningsföretaget har Carema som största kund. Med den aspekten av journalistiken hjälper tekniken oss föga.

Idag är textmassor gratis. Lojalitet, däremot, är fortsatt dyrt. Alla kan producera text, men alla är inte journalister. Och i det allt mer svårnavigerade informationsflödet behöver vi just riktiga journalister mer än någonsin.

.