Den svenska folkbildningen fyller 100 år i år – ett jubileum som säkert har gått många spårlöst förbi. Även de vars föräldrar, eller far- och morföräldrar, har folkbildningen att tacka för den plats där de befinner sig idag. För hundra år sedan startades ABF, Arbetarnas Bildningsförbund, Sveriges största och första studieförbund. Det har idag 59 medlemsorganisationer och finns representerat i alla landets kommuner, där man erbjuder studiecirklar, kursverksamhet och föreläsningar. ABF har under sina 100 år gjort det möjligt för hundratusentals människor från hem utan studiebakgrund att skaffa sig en bildning och en kunskapsbas som innan dess bara varit förunnat de som kom från mer gynnsamma omständigheter. Det är väl värt att fira? Kanske inte champagne är det mest passande, men väl en extra mandelkubb till kaffet.

Många av er gäspar säkert stort vid det här laget. Idag behövs väl ingen folkbildning? Bara ordet i sig är ju som hämtat från en pamflett från pilsnerfilmernas tid. Och är det inte förresten väldigt folkföraktande att tala om ”folkbildning” – som om själva ordet antyder att bildningen är något som sker så att säga ”från ovan”? Många anser att folkbildning är något riktigt torrt och otidsenligt. På sociala medier finns sedan en tid Facebooksidan ”ABF-gubbar i allmänhet”, en satir som antyder att få av dem som kommer på ABF:s seminarier är under pensionsålder och ännu färre är kvinnor. Den är onekligen ganska rolig, men den stämmer bara till en liten del. Själv förvånas jag ofta av att publiken på ABF är så pass blandad både vad gäller ålder och kön.

Folkbildningen lever alltjämt, men den har delvis fått en förändrad inriktning. Idag handlar många av studieverksamhetens kurser om hobbybetonade sysslor snarare än om boklig bildning. Tusentals människor använder sig av folkbildningen på kurser och folkhögskolor varje år; de lagar mat, målar akvarell, handarbetar och läser språk i grupp utan att tänka på att de är en del av ett historiskt svenskt folkbildningsprojekt.

I ett läsvärt nytt nummer av tidskriften Balder samtalar författarna Anna-Karin Palm och Ulrika Knutson bland annat om folkbildningens betydelse då och nu. De är båda folkbildningskramare, men Anna-Karin Palm befarar att ordet blivit för belastat för att passa in i en förändrad samtid. Ulrika Knutson protesterar. Behovet av mötesplatser för samtal om demokratifrågor och konstnärliga upplevelser är fortfarande stort, menar hon. Men den vemodiga essensen av samtalet, det som känns mellan raderna även om det inte sägs rent ut, är att det är ordet ”bildning” som idag är den verkligt otidsenliga delen av ordet ”folkbildning”, inte ”folk”. Det är själva bildningens roll som blir mer och mer obsolet, allt mer svårförsvarad.

När det gäller folkbildningens roll i framtiden är Palm och Knutson vagare, även om de båda är överens om att den behövs. Själv tror jag den är viktigare än någonsin. Med en skola som blivit mer segregerad och en läsnivå som sjunker oroväckande i landet finns det behov av en kraftfull och fokuserad folkbildning, i minst 100 år till.

Annina Rabe är litteraturkritiker i Svenska Dagbladet.