Med SVT:s hela pådrag inför OS som är större än någonsin, med två separata sändningar och en lång rad – upp till åtta – webb-kanaler, är också risken för överhettning påtaglig, inte minst om medaljerna skulle råka fallera. Det betyder sändningar närmast dygnet runt – både direktsändning, sammandrag och repriser – vilket ju inte bara ökar bevakningen, utan också risken för eventuella klavertramp eller åtminstone missöden. Det är ju därtill annars en väsentlig risk när nationen ändå är liten och dess sportmässiga självbild kanske en smula överdimensionerad. Och vad i all världen gör man av en medaljceremoni klockan 04.10?
Charlotte Kallas guld på 10 km fristil gav dock välbehövligt bränsle åt en rapportering som redan efter alla inledande medaljspekulationer i samtliga medier annars kunde ha riskerat att nästan omedelbart gå på tomgång.
Anders Blomquist talade strax om Kalla som både ett monster och ”grym”, samtidigt som han på frågan om ytterligare svenska medaljchanser närmast framöver med så gott som mekanisk precision svarade ”Absolut”, i ett tonläge som dock genast lät ana motsatsen, och inför herrarnas 15 km fristil omedelbart förklarade att Marcus Hellner ju inte hade medaljchanser som Charlotte Kalla, men att det ändå var ”en jätteskön känsla”.
För den som ändå vill tala om känslor kan i sammanhanget nämnas både det ena och det andra scenariot, bägge lika rimliga. Samtidigt infann sig nog denna tvekan, i den mån någon sådan fanns, inför vad som alls skulle kunna hända efter det första guldet. Blomquists utlåtanden som expertkommentator i dessa sammanhang underlättade emellertid knappast helheten.
När själva loppet till sist följde var Marcus Hellner därtill trots allt medaljhopp in i sista sekunden, vilket gav utrymme för åtskilliga lösa spekulationer – samtidigt som han själv rekordsnabbt kom tillbaka till proffsigt samlade intervjuer strax efter sitt missade brons.
När det till sist blev dags för snowboard cross tilltog spänningen betydligt – trots avsaknaden av svenska hopp. De snabbt avgjorda tävlingarna fyra och fyra ger givetvis redan de ett annat utgångsläge, samtidigt gärna bedömda som mer tv-mässiga.
SVT:s egen reklam i OS-sammanhang lämnar dock en del övrigt att önska. Familjen som figurerar i bild i reklamen vill ringa upp en jubilar och gratulera, men möts av idel svordomar på grund av störningsmomentet för tittarna. Nog kan det stämma. Men det stämmer minst lika gärna att rollerna kan visa sig ombytta.
