ÄLVKARLEBYN Här på Älvkarleby kyrkogård ligger Stig Dagerman begravd och alldeles ovetande om den uppståndelse det litterära sällskapet uppkallat i hans namn ställt till med. Under lördagen kommer kyrkan att invaderas av besökare och journalister från hela världen när Jean-Marie Gustave Le Clézio tar emot sitt ­Dagermanpris och håller sitt tal. Hela ceremonin avslutas med att Le Clézio lägger ner blommor på Dagermans grav, som vi står framför.

Trots att intresset för priset är rekordstort och glädjen över Le Clézio är stor hos den entusiastiske ordföranden för Dagerman-sällskapet, Bengt Söderhäll, så ändras inget i rutinerna inför ­dagens prisutdelning.

– Jag vet att alla lokal- och rikstidningar och franska Le Monde kommer, sen vet jag inte så mycket mer. Vi gör som vi alltid brukar göra. För oss är det inget speciellt att Le Clézio fått ett annat pris också, säger Söderhäll.

Han får det att låta hur naturligt som helst när vi vandrar omkring på kyrkogården denna vackra oktobereftermiddag bland höstlöven som håller på att städas bort av två av församlingens vaktmästare.

”Ett annat pris också”?

– Jo, men det är så. Vi kan bara fokusera på vårt eget pris och göra på det sätt som vi brukar göra. Sedan har förstås telefonerna gått varma sedan Le Clézio blev nobelpristagare. Det är kul och prestigefullt för oss, säger Bengt Söderhäll.

Stig Dagerman-sällskapet gjorde det alltså igen och utsåg Nobelpristagaren i litteratur före Svenska Akademien. Förra gången det hände var 2004 när Elfriede Jelinek först fick Dagermanpriset och senare utsågs till Nobelpristagare. Men den gången var inte uppståndelsen lika stor eftersom österriskan lider av social fobi och det aldrig var aktuellt för henne att resa vare sig till Älvkarleby eller Stockholm.

Den här gången var det klart från början att Le Clézio, som själv är en uttalad beundrare av Dagerman, skulle komma. Normalt delas Dagermanpriset ut på försommaren men programmet gjordes om för att passa denna strängt upptagna herre med många åtaganden.

– Vi brukar hålla till på Laxön en bit bort men den lokalen är helt oisolerad så den är för kall att vara i vid den här tiden på året. Och kyrkan är den största lokalen vi kan komma upp med här i Älvkarleby, säger Bengt Söderhäll.

275 personer är det maximala antalet personer som den vackra medeltidskyrkan har rätt att ta in för brandsäkerheten, påpekar vaktmästare Mikael Persson bestämt när vi kliver in efter att han låst upp kyrkporten. Ett femtiotal platser går åt till familjen Dagerman, arrangörer, förlaget och dem som medverkar. Sedan är det först till kvarn som gäller. Sällskapet funderade ett tag på att använda Folkets hus i Skutskär eller konserthuset i Gävle för att få tillgång till en större lokal nu när trycket blivit så stort på evenemanget, som även utan Nobelglans brukar vara fullsatt.

– Men vi bestämde oss till sist för att ha ceremonin här nära Dagermans barndomshem precis som vanligt och i hans anda. Då kan vi heller inte reservera platser och ha en gräddfil för vissa besökare. Vill man komma in får man komma i tid helt enkelt. Men vi ska ordna med högtalare utanför kyrkan och ha storbilds-tv i församlingshemmet, säger Bengt Söderhäll som är universitets­adjunkt i didaktik på Högskolan i Gävle till vardags.

Dagerman-sällskapet grundades 1987 och nio år senare delades deras första pris ut. Stig Dagerman levde ett kort liv som präglades av ångest och depressioner. Han tog sitt liv endast 31 år gammal 1954. En ung författare som levde ett destruktivt liv och som blivit mytomspunnen.

– Visst var Dagerman en pessimist, men han hade en positiv ­inställning till människans förmåga, säger Bengt Söderhäll.

Vi lämnar kyrkan och åker till Dagermanrummet på Laxön ett stenkast från Norrgärde där Stig Dagermans växte upp. Ett rum som bland annat innehåller möbler, böcker i originalutgåvor, Dagermans skrivmaskin (Continental 350) och annat som varit i hans ägo. Gardinerna i fönstren är från Dagermans hem på Åsögatan i Stockholm och syddes upp av hans första hustru Annemarie Dagerman.

– Vi använder det här rummet för studiecirklar och möten, det får inte blir något mausoleum. Vi hade pratat om Le Clézio länge innan vi utsåg honom. Eller så här, och det här är viktigt: vi delar inte ut priset, vi erbjuder våra författare priset och vill att de tar emot det. Le Clézio tog emot priset med stor tacksamhet, säger Bengt Söderhäll med stolthet.

Le Clézio kom till Sverige med sin fru Jémia Le Clézio sent på fredagskvällen. Normalt brukar sällskapet göra något tillsammans med pristagaren. Paddla kanot på Dalälven, vandra i skogen eller något annat som har med naturen att göra. Men med tanke på all uppståndelse har man lagt det åt sidan.

– Vad de har för planer efter att de varit här har jag ingen aning om. Men franska ambassaden kommer att ha representanter på plats så jag utgår ifrån att han följer med dem till Stockholm efter prisutdelningen. Som sagt, vi kan bara ta hand om vårt pris, andra för sköta sina, säger Bengt Söderhäll.