Det känns inte helt avslappnat att träffa Yorgos Lanthimos. När vi ska ses en förmiddag under Göteborgs filmfestival (där Lanthimos är juryordförande i debutanttävlingen) får jag veta att han redan har avbokat en intervju och skjutit på en annan till dagen efter. Han tycker inte om att göra intervjuer förklarar de pressansvariga och ser lite stressade ut. Men jag har turen att inte bli bortvald utan får mina 15 minuter.

–Det skulle jag inte, skrattar Yorgos Lanthimos när jag frågar hur han själv skulle beskriva Alper.

Nej, han är inte överförtjust i att analysera sitt eget skapande, men till slut säger han i alla fall att den ”definitivt handlar om rollspel, om förlust, och om att vilja höra hemma någonstans”.

–Många olika saker, och det är det vi försöker göra varje gång, öppna filmer som publiken kan tolka utifrån sina egna perspektiv.

”Vi” är det grekiska filmkollektiv som bland annat består av Lanthimos, regissören/producenten Athina Rachel Tsangari och manusförfattaren Efthymis Filippou, som skrivit manus till både Dogtooth, Alper och nyligen Sundance-hajpade Babis Makridis film L. Ett lågbudgetsammanhang som han är mycket lojal mot – han rättar sig en gång och säger ”vi” när han först sagt ”jag”. Dogtooth, Lanthimos internationella genombrott, producerades under knappa förhållanden, men tog sig trots sitt udda uttryck hela vägen till en Oscarsnominering för bästa utländska film.

Ironiskt nog blev Alper ännu svårare att göra. Den ekonomiska krisen slog till, ”fast det fanns inga pengar till film i Grekland innan dess heller, så det blev bara marginellt svårare”, säger han och ler. Den lilla stödsumman som beviljats av det grekiska filmcentret betalades ut först efter att Alper nominerades till Guldlejonet i Venedig och började köpas in av utländska distributörer.

–Jag har inget intresse av att uttala mig offentligt om krisen i Grekland eller gå ut och demonstrera. Men för mig är det ett statement att göra film där under så här svåra förhållanden – vi hade kunnat spela in någon annanstans, men vi ville göra en till grekisk film. Krisen speglas i Alper, det syns att vi inte hade råd med ljussättning, kostym eller smink. Vi lånade våra vänners hus och spelade in i.

I Alper letar en grupp ”ersättare” efter människor som nyligen förlorat nära anhöriga, och erbjuder sig att ”spela” den avlidna för att göra sorgeprocessen mer hanterbar. Gruppens ledare är minst sagt despotisk – det patriarkala förtrycket går som en röd tråd genom Lanthimos filmer. Men också det lakoniska, rabblande sättet att leverera replikerna och röra sig på. ”I love laconic!” utbrister Yorgos Lanthimos när jag tar upp det här.

–Jag älskar enkelhet, i hur man förhåller sig till fotot, ljudet, har skådespelarna agerar. Det finns inget som heter realism när det gäller film, inte ens i dokumentärer. Varje filmskapare måste hitta vad som är realistiskt för honom. Jag tror att det där sättet som de uttrycker sig på i mina filmer, det är realistiskt för mig.