Vi har knappt hunnit sätta oss vid kafébordet innan Magnus Betnér delar ut en hård känga till SvD. Han tycker att tidningens bevakning av den svenska ståupp-scenen är närmast obefintlig.

Sen lägger vi varsin bandspelare framför varandra på kafébordet eftersom Magnus Betnér bestämt sig för att spela in de intervjuer han ställer upp på. ”Så att jag vet vad jag har sagt och har ryggen fri”. Inte för att han har blivit felciterad ännu, men ifall att...

Den senaste tiden har det lossnat rejält för honom. Tv-exponeringen i Parlamentet och Stockholm Live är en starkt bidragande orsak. 1999 bytte han engagemanget som jonglör i en gycklargrupp mot en ståupp- karriär. Därefter harvade han sig fram på företagsfester och som uppvärmare åt den svenska ståuppens grand oldies Lennie Norman och Anna-Lena Brundin.

Magnus Betnérs ofta lakoniska och uppskruvade slängar av sleven har drabbat politiker från höger till vänster och kändisar som Runar Sögaard, Per Gessle och Ebba von Sydow.

I början av året stötte han sig med delar av den svenska hip hop-eliten i samband med att han delade ut grammisen i hip hop-kategorin och passade på att kritisera genren för att vara ”skit” och för att de hade glömt bort samhällskritiken.

Och för två år sedan blev han anklagad för antisemitism efter ett uppträdande i Stockholm Live där han skämtade om att judar borde komma över Förintelsen, ”Det var ju 60 år sedan” och jämförde med den bristande graden av uppmärksamhet andra folkmord genererar. Det, i kombination med att Magnus Betnér i TV4:s Parlamentet använde antisemitiska schabloner om ”judisk mediemakt”, drog igång diskussioner på debatt- och ledarsidor.

–Det var skitjobbigt. En av de värsta perioderna jag har varit med om. Jag kände mig otroligt missförstådd och satte mig direkt och skrev debattsvar.

Förstår du kritiken?

–En del kan jag förstå. Skämtet jag drog i Parlamentet är en gammal antisemitisk schablon. Därför sade jag det. Det var under TV4:s nollrasismvecka och i programmet pratade vi mot rasism och diskriminering. Självklart är det en antisemitisk åsikt, men det är inte min åsikt. Att man därifrån skulle dra parallellen att jag tycker att det skulle finnas en judisk världskonspiration och judisk mediemakt är helt bisarrt. Det ställer jag inte upp på.

Magnus Betnér tycker att det är både intressant och frustrerande att fortfarande få frågor om händelsen, men det kommer inte att hindra honom från att fortsätta prata om infekterade eller känsliga ämnen.

–Jag har inte gjort fel, men jag förstår att vissa av de saker jag tog upp är känsliga. Jag har försökt förklara hur många gånger som helst att som satiriker kan man inte ta hänsyn till det. Om jag måste ta hänsyn till gruppen judar, då måste jag också göra det till gruppen muslimer och kristna. Dessutom alla andra som inte definierar sig efter etnisk eller religiös tillhörighet eller som tycker att det är viktigt eller känsligt med abort, pedofili, cancer och svält. Vad ska jag snacka om då?

Men var går gränsen då?r

–Enda rimliga gränsen i ett samhälle med yttrandefrihet är att det inte finns någon gräns. Att man får prata om vad som helst och göra humor och satir på vilket ämne man vill. Vi kan inte hålla på som med Mohammedkarikatyrerna där många högerkristna sade att ”muslimer måste tåla ett skämt” och sedan försöka stänga ned en fotoutställning där Jesus har gruppsex på bild. Det funkar inte så. Antingen är båda okej eller ingen. Om svaret är ”ingen” är vi riktigt illa ute, för då kommer det att påverka allt till slut. Man kommer inte att få säga något alls.

Att hans Sverigeturné i höst har fått namnet ”Inget är heligt” är talande.

–Målet är inte att roa utan att kommentera samhälle och samtid, för att vara helt ärlig.

Samhällskritiken är grunden för den amerikanska stand-up som växte fram under 1950- och 60-talet, en möjlighet som utnyttjas i alltför liten utsträckning av svenska komiker, tycker Magnus Betnér.

Att vilja plantera tankar hos publiken, snarare än att få dem att skratta, kan tyckas paradoxalt för en komiker, men Magnus Betnér har ett uppdrag:

–Jämställdhet, rasism och hur media funkar. Det är de tre stora trådarna jag alltid väver med, ämnen som genomsyrar det mesta jag gör.

Många skulle kalla det ”politiskt korrekt”.

–Ja. Men jag gillar inte den termen. Den har blivit något som smygrasister använder som nedlåtande till- mäle om folk som faktiskt är för ett mer jämställt och jämlikt samhälle. Jag har inget problem med att folk tycker att jag är politiskt korrekt, men termen används på ett tråkigt sätt.

Varför är dessa ämnen så viktiga? Har det alltid varit så för dig?

–Nej, det har vuxit fram. Jag läser och kommer på nytt hela tiden så förhoppningsvis händer det saker med min akt också. Man fördjupar sig i olika frågor. Men inskränkthet i alla former är något jag försöker hacka på så mycket jag kan. Jag tycker det är viktigt att ta den chansen när det kommer flera hundra personer och lyssnar.

Sitt politiska patos tror han sig ha fått från sin uppväxt och ”sköna föräldrar”. Att växa upp med en missionspastor som far innebar ständigt flyttande mellan Stockholms innerstad, Skärholmen, Idre, Vingåker och Sala. Och så söndagsskola och engagemang i kyrkans ungdomsverksamhet, ”men det har aldrig varit hardcore pingstvänsgalet utan ganska liberalt”.

Magnus Betnér föddes in i den kristna tron men grubblandet över teologiska frågor började i 11-årsåldern. Processen ledde till att han gav upp sin tro som 20-åring, ett beslut som respekterades av föräldrarna.

De senaste åren har två nya inspirationskällor kommit in i hans liv. Den ena är dottern Lina, två år och ofta refererad till i Magnus Betnérs föreställningar. Den andra är flickvännen och samarbetspartnern Helena Sandklef som jobbar med höstens turné, manusarbete och är Magnus Betnérs viktigaste samtalspartner i jämställdhetsfrågor.

Du kallar dig feminist. Vad innebär det för dig?

–Min definition är att vi måste inse att kvinnor är förtryckta på nästan alla områden och försöka göra något åt det. Sen finns ju tusen grenar inom feminismen och det går inte ens att hitta en gemensam nämnare mellan vissa. Många tycker, till exempel, inte att jag kan vara feminist för att jag är man. Det är snårigt, och jag tror det är därför många är rädda för begreppet.

Ge något konkret exempel på när du har observerat hur kvinnor behandlas annorlunda på din arbetsplats.

–Stand-up är ju som många andra branscher mansdominerad. Nästan alla bokare, restaurangägare och komiker är män. Eftersom alla har sina personliga relationer och preferenser gör män en typ av humor, medan kvinnor gör annorlunda för att de har vuxit på annat sätt. Män bokar det de är vana vid. Inte den de tycker är ”dålig”, det vill säga den lite annorlunda kvinnliga humorn.

Vad gör du som har den här insikten?

–Jag försöker i den mån jag hinner och orkar att pusha för de kvinnliga kollegor jag tycker är bra. Som Petra Mede, Ann Granath och Linn Edlund. Men jag tror att bara 20-30 procent av alla som börjar med stand-up är kvinnor.

Magnus Betnér ställde nyligen upp på att bli intervjuad i herrtidningen Slitz. Motiveringen på hans hemsida löd: ”Därför att de som främst behöver höra mina tankar om genus är inte kvinnor med hår på benen och 40 poäng i genusvetenskap, det är grabbar i 19-årsåldern som tror att man måste knulla sin flickvän i röven för att vara en riktig man. Jag kan inte nå dem på något annat sätt än att synas i den media de konsumerar.” Vara med i Slitz var ett svårt beslut. Samtidigt hoppas han att tidningens läsare ska ta till sig av den kritik mot Slitz som han tog tillfället i akt att framföra. Men det svåraste beslutet handlar egentligen om hur han ska förhålla sig till media överhuvudtaget.

–Det har varit en lång process att bestämma mig för om jag överhuvudtaget ska ställa upp på intervjuer. Jag är väldigt kritisk till hela kändisvärlden, att man får en massa uppmärksamhet bara för att man är känd. Samtidigt måste jag bli känd eftersom mitt uppdrag är att fylla teatrar med publik. Men jag stödjer inte någon tidning, i stort sett. Jag håller sällan med ledarsidan i din tidning till exempel, säger han och öppnar upp för en liten utvikning från intervjun till diskussion om skillnaden på ledarsidors opinionsbildande material kontra redaktionellt innehåll med objektivitetskrav, huruvida journalister kan vara objektiva och vilken partifärg de flesta av oss reportrar har eller inte har.

Varför tror du att SvD skriver så lite om ståupp-komiken?

–Jag antar att det är för att det bland fint folk och kulturmänniskor anses vara ett buskisnöje. Det finns en ganska stor historielöshet när det gäller stand-up inom svensk media. Folk har inte koll på vart genren kommer ifrån och vad den egentligen innebär. Det gäller även bland svenska komiker. Det kan vara anledningen till att vi haft mycket stand-up som jag bitvis kan tycka är ganska dålig.

Men trots bristande medieintresse och Magnus Betnérs kritik mot sin egen genre visar alla prognoser på en uppåtkurva för svensk stand-up. Den yngre generationen konsumerar allt fler komiker, både svenska och amerikanska, via internet och dvd:er.

Magnus Betnér kallar sitt jobb ”världens bästa”, särskilt nu när han slipper göra brödjobb på firmafester med en ointresserad publik, dåligt ljus, ljud och betalning. Ändå laddar han, en av genrens klarast lysande stjärnor, med sedvanlig grundcynisk inställning inför nästa fas.

–Mitt mål är att turnera även om jag inte syns i tv och även om stand-up får en dipp, vilket jag förutspår. Till dess vill jag ha byggt upp ett namn.

Du är kritisk till att din genre inte uppmärksammas tillräckligt. Hur kommer det sig att du själv fått så mycket medieutrymme den sista tiden?

–Jag antar att det hänger ihop med att jag har försökt göra något annat än de flesta andra komiker. Det finns många andra som jag tycker gör liknande grejer, men jag tror inte någon är så envis som jag.