Ska vi tala lite om knark? Det fanns en tid av skräckpropaganda. Polisen kom till skolan och visade en liten bit hasch inslagen i aluminiumfolie. Om vi rökte ett bloss på en pipa med hasch i, så skulle vi sluta som överdoserade lik på någon offentlig toalett inom cirka ett halvår. Alla som gått högstadiet i Sverige känner till det.

Sedan kom en tid när vi skulle älta hur omöjligt det är att föra en vettig debatt om narkotika i Sverige. Där befinner vi oss fortfarande. Säger man bu så är man ett hopplöst lallande offer för skräckpropaganda utan verklighetsförankring. Säger man bä är man ett fullfjädrat svin som gärna ser knarkförsäljning på skolgårdar. Senare, men oftast förr, tycks debatten alltid hamna där. För eller emot.

Jag satt med stora förväntningar på P1:s programserie med den kongeniala titeln Knarket. En personlig resa utlovades, av programledaren Fredrik Olsson som växte upp i Hässelby gård och såg lite av drogers konsekvenser redan som barn. En intuitiv och privat vinkel på knark, hoppades jag, äntligen några nyanser.

Man tog avstamp i Andreas Kleerups sura tacktal på Grammisgalan, det han höll strax efter att polisen tvingat honom att lämna urinprov. Något om att det är ”tråkigt att bo i ett land där poliserna är så jävla torra”. Vad har egentligen hänt? Sedan talade Lasse Berghagen om sitt 80-talsengagemang i Famn, Föreningen artister mot narkotika, som naturligtvis inte kunde svara på frågan. En ny intervju, obegripligt nog inspelad nere vid spåret på Fridhemsplans tunnelbanestation, med en 19-åring som kört lite allt möjligt sedan han var tolv. Sedan en telefonintervju med en indignerad journalist som sett folk med bakåtkammat hår knarka på en efterfest i Almedalen. Därefter ljud från en krogkväll då några bekanta till programledaren snortade kokain från ett toalettlock.

Summa summarum: det knarkas en del i Sverige. Det verkar också som om det blivit mer socialt accepterat att knarka. Men det visste vi redan. Jag vet inte vad Knarket vill landa i, men första avsnittet gick tyvärr rätt spårlöst förbi. Gör en resa som är personlig och privat på riktigt, ropade jag in i radion. Fråga inte igen om hur man förändrar attityder gentemot droger.

För att vara ett ämne som påstås vara så infekterat, debatteras knark väldigt ofta och mycket. Det som behövs är någon som säger något nytt och oväntat, vänder på en sten som inte alla rotat omkring under redan. Någon måste ta ett nytt grepp, och det gjorde inte Knarket. Jag hoppas på nästa avsnitt.