Den här gången dyker Ayesha upp bara en kvart för sent men hennes beryktade charm och utstrålning gör att man snabbt glömmer det.
Jag vill inte se tiden som något konstant utan går efter gammal tideräkning där det var lite fler timmar per dygn. Men jag har förstått att det kan vara respektlöst när folk får vänta.
Ayesha slog igenom med debutalbumet Jade fever 2004 och fick hits med låtar som Ghetto princess och Fire. Redan från början var det orkanfart som gällde med allt hon företog sig. Snabbt hamnade hon i hippa Studio Pop med Per Sinding-Larsen som programledare och vräkte ur sig åsikter om populärkultur. I nästa sekund var hon med om att starta Blatteförmedlingen för arbetslösa invandrare, egna skivbolaget Aqueen Enterprisez och höll föredrag om hur man blir en bra entreprenör.
I samma veva kom den stora svenska officiella kramen av ”den där perfekta kvoten”, en ”ung, svart kvinna som har så mycket åsikter och bor i förorten”. Utnämningarna som Årets kvinna, inspiratör och förebild haglade. Nu riskerade hon att förvandlas från en egen människa till ett inkvoterat blattealibi, någon man bjöd in men inte behövde ta på stort allvar.
De som tror att jag är inkvoterad är den värsta sorten. De har inget öppet sinne och ser inte att jag är på riktigt. Jag läser om mig själv att jag är så ”multikulti”, men det står jag för.
Vad tänker du om att kallas blattealibi?
- Det har jag funderat jättemycket på men jag tror inte det existerar. För jag vet att allt handlar om att ta för sig och hur man skapar sina nätverk. Du kan inte göra det om du är ett alibi, det funkar inte. Jag känner att mina åsikter skiljer sig och alltid är annorlunda när jag är med och diskuterar. De som ser mig som ett alibi är fast i fördomar och lyssnar inte på vad jag säger.
Ayesha får ständigt gliringar för att hon vill vara mångsysslare, något som sårar henne. Även folk i bekantskapskretsen säger att hon måste ”nischa” sig.
Men jag älskar allt jag gör. Varför måste jag kompromissa för att bli lättare förstådd, undrar hon.
Men en kille dumpade dig för att han undrade om du var ihop med honom eller din mobil?
- Ja, det är sant. Han slängde ut mobilen genom fönstret till slut. Jag borde ha engagerat mig mer men det var en intensiv period. Jag har räknat ut att jag pratar i snitt tre timmar per dygn i mobilen.
Ayesha Quraishi föddes i Botswana och flyttade till Sverige som sjuåring. Pappans jobb för Sida och andra biståndsorganisationer gjorde att familjen genom åren hunnit bo i Tanzania, Zimbabwe, Indien och Sverige. Hennes far är muslim medan hennes botswanska mamma är katolik. Med en sådan splittrad bakgrund står kanske identitetsproblemen på rad.
- Ja, haha. Man kan bli lite rotlös. Om jag tittar på en indisk dokumentär kan jag känna ”åh, den där filmen är mitt hem” och så trycker jag igång en botswansk film och tycker det är hemma. Samtidigt är jag i Sverige och då kan det bli negativt för jag undrar vart jag ska flytta eller om jag ska bo några månader här, några månader där. Själv brukar jag säga att jag är hindu, buddist, jude - var det än finns andlighet känner jag mig hemma.
Just splittrad är något av Ayeshas signum. Hon säger helt okonstlat att hon består av flera identiteter, men inte på psykotiskt sätt utan som ett gäng skärvor som bildar en enhetlig personlighet. När hon ringer efter en taxi är hon ”Sara” och om hon kontaktar någon höjdare inom skivindustrin kan hon förvandlas till managern ”Nina Bergström”.
Problemet med att vara splittrad är att folk blir förvirrade. I mig själv känns det bara bra att jag har så många roliga saker jag vill göra. Sätter jag mig i ett enda fack får jag ångest och undrar vem jag är. Jag förstår att det låter som en sjukdom men jag är bara komplex. Just nu ringer jag utomlands och låtsas vara olika människor för att kunna göra en utlandssatsning med min skiva.
Vad gör du om tio år?
- Då bor jag i Afrika, mår bra för att jag inspirerat så många och det händer och byggs hur mycket som helst. Jag kommer att vara nöjd. Jag ser situationen i Afrika som en av de största tragedierna i världen. Ingen demonstrerar mot kolonialismen i Afrika utan det är Palestina och alla andra länder som får uppmärksamhet.
Ayesha ser diskriminering varje dag i ett Sverige där Integrationsbarometern nyligen visade siffror som att 23,3 procent av svenskarna är beredda att rösta på ett parti som vill inskränka invandrares rättigheter. Hon tycker att rasismen ökar och kan knappt gå in i en myndighetsbyggnad förrän någon hojtar ”är du säker på att du ska vara här?”
- Jag minns en gång när jag, pappa och min lillebror var och handlade på NK. Då sa någon ”är det bara en massa negrer här?”. Min lillebror brast ut i gråt och det gjorde ont när jag måste beskriva vad rasism är för honom. Folk tror också att jag är adopterad och tjatar om hur bra svenska jag pratar. Egentligen har jag bott i Sverige i omgångar och anledningen till att jag pratar så bra är att jag gick i svenska skolor i Afrika.
All rasism och diskriminering har gjort att Ayesha vid ett tillfälle önskat att hon var vit.
När jag flyttade till Sverige som sjuåring ville jag vara blond och ha långt hår, som flög som de vita barnens hår. Nu kan jag plattånga mitt hår så att det också flyger i vinden, haha. Jag brukar skoja om födelsemärket jag har på kroppen som är lite vitt och säga att jag är vit och resten av mig är ett stort födelsemärke.
Hennes värsta upplevelse hittills var när hon skulle gå på Berns med sin familj 2005 och alla nekades att komma in. Vakterna misshandlade hennes bror, slet av henne tröjan så hon fick ligga med blottade bröst och gav mamman en örfil. Händelsen uppmärksammades stort och Ayesha gick ut och debatterade övervåldet bland ordningsvakter och rasistiska krogar, träffade ägaren Peter Wallenberg men drog till slut ändå tillbaka sin polisanmälan.
- Jag var så arg först men sedan vill jag ge dem som gjorde det en blomma. Men dörrvaktsrasismen frodas än i dag. Då pratade jag med vakterna, politikerna, polischefen och ägaren. Men det blev kränkande eftersom jag kände misstro och tårarna började rinna. Vi insåg snabbt att vi inte ville bli kränkta i en rättssal och bli ifrågasatta.
Ayesha beskriver sig själv som ett djävulskt barn som alltid sa emot, den där typen som får lärarna att brista ut i gråt. Hon kunde inte förlika sig med läroplanen utan tyckte att man skulle undervisa om Martin Luther King istället.
- Jag sa alltid emot och försvann mitt i natten. Kanske ville jag ha uppmärksamhet, men jag gick oftast till en kompis och satt och berättade rövarhistorier från Afrika. När lärare haft fördomar har jag bara stått upp och sagt att ”det där är fel”. Som tonåring festade jag mycket och gjorde snobbiga grejor som att ta pappas bil och bo på lyxhotell.
Kulmen nåddes när hon togs in på ett behandlingshem som 13-åring. Skolket och umgänget med äldre ungdomar gjorde att drogmisstankarna växte.
- Läraren som grät ringde till min nya skola och sa att hon misstänkte att jag tog ecstasy . Skolan ringde hem och sa att jag lockades bort från skolgården av en 18-årig kille. Det var mina musikerkolleger men pappa trodde att jag höll på att balla ur och frågade om jag knarkade. I själva verket drev jag antidrogkampanjer i skolan .Till slut blev jag omhändertagen för att de trodde att jag tog droger. Tre dagar senare gick vi till Maria pol men läkaren sa att det finns inga droger eller alkohol i proverna.
Var det ett myndighetsövergrepp?
- Ja, jag var rebellisk och kan förstå att jag hamnade där. Men det var helt fel.
I dag är det viktigaste i Ayeshas liv att följa sina drömmar. Hon är inte rädd för att misslyckas, som så många andra. Tvärtom tycker hon att det är en lärdom om hon springer på en nit. Hennes ”ingenting är omöjligt”-motto är antagligen orsaken till att hon valt att kalla sin nya platta för The lobby.
- Hela världen är en lobby och varje människa du vill träffa är högst sex personer bort från dig. George W Bush är två personer bort. Hans bästa kompis är ambassadör i Sverige så lär man känna honom är det inte så långt till presidenten. Man kan inte sitta och vänta på att saker ska hända utan det är bara att ta för sig.
Ayesha började sin musikkariär tack vare Ken Ring, som blev omskriven för sin låt ”Spräng Regeringen” där han rappade om att storma slottet och våldta prinsessan Madeleine. De träffades när de växte upp i Hässelby.
- Han har inspirerat mig väldigt mycket men tyvärr är vi inte tajta i dag. Jag skrev poesi, han snodde min bok och läste mina dikter om kärlek, politik och att växa upp i förorten. Han tyckte jag var så bra på engelska och sa att jag måste rappa. Men jag ville bli ingenjör och förändra världen och blablabla.
Är du en naiv person?
- Ja, väldigt naiv och flummig tycker en del. Naiviteten har försvunnit efter många blåsningar jag åkt på. Tidigare hade jag en naiv tro att alla människor är goda. Nu kan jag läsa av folk bättre och se att de bara tänker på sig själva.
Hur är det med din kreativa damp?
- Jag har aldrig gjort någon utredning men jag är så rastlös och har konstiga perioder då jag gör saker utan att stanna. Men jag kan ta det lugnt, titta på Ugly Betty, rita mönster eller laga mat med mina vänner.
Numera är Ayesha nöjd med sig själv och vid något tillfälle har hon utbrustit: ”Ja, jag är så vacker så jag vet inte vad...jag har fina kurvor, fina bilringar, fina stretchmarks, min äggnäsa”.
- Jag tycker också att det är lite sexigt med mustasch. Jag har en text där jag sjunger ”The moustache is sexy, the scars experience, baby”. Häromdagen var jag på tv och hade inte rakat benen men tycker inte att det ska vara ett tvång.
Just nu är Ayesha singel men när hon lägger ifrån sig mobiltelefonen funderar hon ibland över framtiden. För ett par års sedan sade hon i en intervju i Aftonbladet: ”Jag lägger mig naken på golvet och strör rosblad runt omkring. Sen lägger jag sushi på magen och låter dig äta”?
- Det är typiskt mig, haha. Jag väntar fortfarande på den stunden. När jag gifter mig kanske.
