Den heter ”Nya villkor för public service”, men public service-kommitténs betänkande, som igår överlämnades till regeringen kan till största delen beskrivas som business as usual: ingen ny detaljreglering och bara kosmetiska förändringar när det gäller hur uppdragen ska definieras.

Därutöver finns en del förslag som suttit fastlimmade på den mediepolitiska långbänken under ganska många år: framför allt förslaget att ersätta tv-licensen med betalning via skattsedeln.

Redan i 2005 års utredning ville man ersätta licensen med en ”medieavgift”. 2008 kallades det ”public service-avgift” och nu kallar kommitténs ordförande Martin Holmgren det kort och gott för en avgift, ”även om det i statsrättslig mening naturligtvis bör benämnas en skatt”.

Den nya public service-skatten jämförs med den statliga begravningsavgiften och är en modell som luftats flera gånger tidigare, bland annat av förre SVT-chefen Christina Jutterström.

Förslaget innebär att det skulle bli lägre avgifter för låginkomsttagare, men att merparten av hushållen ”sannolikt skulle få en högre avgift än idag”.

Enligt ett räkneexempel skulle en låginkomsttagare betala max 1420 kronor per år, medan hushåll med högre inkomst skulle kunna betala upp till det dubbla. Idag är avgiften lika för alla: 2076 kronor.

Det finns numera ganska många anhängare till att skrota tv-licensen. Bland remissinstanserna 2008 talade sig bland andra Riksgälden, Ekonomistyrningsverket och Statskontoret varma för en skattelösning.

Ett argument var och är kostnaderna. Dels kostar det 159 miljoner om året att driva Radiotjänst i Kiruna för att få in licenspengarna, dels är det 10–12 procent som skolkar från avgiften.

Lägg till kostnaderna för att driva in skulder från dem som inte betalat i tid och slutsumman landar på runt 1,2 miljarder, vilket är ungefär en sjättedel av public service-bolagens totala budget. Detta kan ställas mot de 34 miljoner man räknar med att det skulle kosta att låta Skatteverket sköta verksamheten.

Ett annat argument är förstås att det blivit allt mer otidsenligt att ta betalt utifrån innehav av en tv-mottagare, i ett läge där både en tv och radio kan ta många olika skepnader – och där det blir allt svårare att avgöra vem som egentligen är betalningsskyldig.

Public service-cheferna fortsätter dock att kämpa mot en skattelösning med näbbar och klor, trots licensens alla brister. Huvudskälet är oron för en ökad politisk styrning av anslagen – även om det redan finns en sådan, via public service-propositionerna och politikerbesluten om licensens storlek.

Mardrömmen för bolagen är att skattesatsen – och därmed anslagen – skulle avgöras i budgetförhandlingarna i september varje år.

Detta är inget som finns med i utredarnas förslag, som snarare lagt både hängsle och livrem över finansieringen, genom att skapa ett särskilt räntebärande konto för public service-pengarna hos Riksgälden. Men enbart oron över ett politiskt lynnigare pengaflöde gör att motståndet förblir intakt.

Regeringen har hittills duckat i frågan. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) har slängt tidigare förslag i papperskorgen och uttalat sitt stöd för licensen, men samtidigt sagt sig vara öppen för andra lösningar.

Att slira likadant en gång till skulle bli svårt, vilket talar för att licensen verkligen avskaffas från december 2013 och att Kiruna tappar en stor arbetsgivare.

Men samtidigt kommer det att bli svårt, eller snudd på omöjligt, att nå en uppgörelse med alla partier, av det slag som public service-cheferna i går efterlyste. Därmed finns två vägval för regeringen: att låta finansieringsfrågan dra ut ytterligare på tiden – eller att köra över public service-cheferna. Jag gissar på det senare.

FAKTA: Hundraårig historia över