Jag har lyssnat på First Aid Kits nya skiva The lion’s roar om och om igen. Den sanslöst vackra sången har ett vemod som får mig att le. Något som systrarna mest rycker på axlarna åt. De har ju alltid sjungit så – som om man sjunger med sig själv.

När titellåtens två första verser är avklarade med Klara Söderbergs vackra, uttrycksfulla röst kommer refrängen med textraden: ”And I’m a goddamn coward, but then again so are you, And the lion’s roar, the lion’s roar, Has me evading and hollering for you, And I never really knew what to do”.

Jag känner mig som klyschmaskinen Laila Bagge Wahlgren men faktum är att håren reser sig på armarna när Klara och Johanna Söderberg smashar in refrängen. Inte sedan Crosby, Stills, Nash & Young har stämsång låtit så här.

Musikduon tar omedelbart ner mig på jorden och är inte tillnärmelsevis lika upphetsade över sin sång.

–Vi sjunger varje dag men det är aldrig något vi jobbar på. Jag får inga rysningar utan tänker ”det här är väl bra”, men inte så att vi är fascinerade av oss själva, säger de i munnen på varandra, en halv mening var.

Å andra sidan sköljer det internationella berömmet över systrarna för deras musikalitet. Rosanne Cash lovordar andra singeln Emmylou på Twitter: ”Jag tycker vanligtvis inte om ’hyllningslåtar’. Uppmuntrande att så unga flickor känner till historien”. Hon syftar på att systerduon hyllar Gram Parsons, Emmylou Harris plus June och Johnny Cash.

Musiktidningen NME vet inte till sig av lycka när de recenserar nya plattan: ”Vem kunde ana att årets bästa americana-skiva skulle komma från två svenska syskon?” och stannar till slut vid en av duons idoler, Bob Dylan: ”The lion’s roar är Nashville skyline vid en förort till Stockholm”.

BBC konstaterar att något stort väntar First Aid Kit. I avdelningen tröstande hymner tror de inte att någon kan göra detta bättre 2012. Jämförelserna haglar med namn som Joni Mitchell och Laura Marling, sångerskor som systrarna beundrar. The Independent döper om stilen till ”scandamericana” och kallar skivan en countryrock-uppenbarelse. Brittiska Mojo jämför stämsången med Everly Brothers och Mamas and Papas.

När Polarpriset delades ut till Patti Smith förra året uppträdde First Aid Kit. De växte upp med rockstjärnan eftersom deras föräldrar dyrkade henne. Klara och Johannas mamma började gråta när hon fick höra att döttrarna skulle sjunga för Patti Smith.

–Hon är nästan husgudinna hos familjen, säger Klara.

I Konserthuset sjöng de låten Dancing barefoot och på videoupptagningen syns det hur Patti Smith blir så rörd att hon faller i gråt. När låten är slut sträcker hon upp armarna, ler stort och applåderar entusiastiskt. Av detta märkte systrarna ingenting.

–Jag vågade inte kolla på någon i publiken eftersom jag var rädd att bli distraherad av kungen eller Ulf Lundell. Efteråt kom alla fram och berättade, säger Johanna.

–Vi pratade med Patti Smith som sa att vi ska jobba hårt och fortsätta som vi är så kommer vi att gå långt, säger Klara.

I helgen sjöng de The lion’s roar på P3 Guld-galan i Göteborg. Klara Söderberg slår något gitarrackord och börjar omedelbart att sjunga, rakt på, inga krusiduller. Syrran Johanna står vid sitt keyboard, lång och stel, tills hon kommer in med sin röst i refrängen. Då börjar hon vaja och slänga med håret. De gör sig inte till.

–Nej, vi har inte så mycket attityd. Vi vågar bjuda på oss själva och interagerar med publiken så att de inte blir rädda. Efteråt stannar vi kvar och pratar med folk vilket är uppskattat. Vi är heller inga festjejer som super oss fulla, snarare gamla tanter, säger Johanna.

Jag träffade dem första gången i april 2008 då Klara var 15 år och Johanna 17 år. Redan då hyllades de för en ”ung mogen debut”. Men gullighetsfaktorn var bedövande, något de tyckte var ”tjatigt och nedsättande”.

–För oss är det på allvar och vi är inte söta flickor som gör musik, sa Johanna då.

Klara skrev sin första låt när hon var sex år. När jag träffar dem på ett café på Söder är det inte svårt för Klara Söderberg att komma ihåg hur den lät. Hon börjar helt enkelt sjunga: ”Vi åkte 15 mil i min barbiebil, oh yeah, oh yeah”.

–Avancerat där, skrattar hon.

Allting började hemma i deras flickrum i Svedmyra. Sitt första album spelade de in i källaren och resultatet blev melodiskt avskalad folkpop.

Under uppväxten lyssnade de på föräldrarnas musik, allt från Velvet Underground, Talking Heads till Television och Patti Smith medan Alicia Keys, Britney Spears och A-Teens tog sig in i hemmet via radion.

Sångaren Conor Oberst i indierockbandet Bright Eyes var avgörande för att First Aid Kit skulle bildas. Det var den första musiker Klara Söderberg själv upptäckte och han förändrade hur hon såg på musik. Låten First day of my life golvade henne. Syrrorna började lyssna på Bob Dylan, Leonard Cohen, Louvin Brothers och Gram Parsons. 2007 lade de ut ett par demolåtar på Myspace. Via sin lillebror, som gick på samma dagis som Karin ”The Knife” Dreijers dotter fick de skivkontrakt på Rabid Records eftersom Karin Dreijer gillade låtarna.

2008 lade de upp en videocover där de står i en skogsdunge och sjunger Fleet Foxes-låten Tiger mountain peasant song. Dagen efter skrev Fleet Foxes en uppskattande kommentar på Myspace och snart fick First Aid Kit spela med dem i Holland.

Så där har det fortsatt. Jack White från White Stripes såg dem på en spelning i Nashville och tog kontakt. I januari 2011 spelade de in Buffy Sainte-Maries Universal soldier i Whites Third Man Studios i Nashville.

–Han är en levande legend. Vi hade åtta timmar på oss att spela, ta bilder och göra omslag. Han är en väldigt intensiv person. Och impulsiv. Han hade ingen pedal steel-gitarrist så då ringde han någon som kom inom tre minuter. Det var lyxigt.

Indieproducenten Mike Mogis, multiinstrumentalist i Bright Eyes, har varit First Aid Kits drömproducent i många år. När Monsters of Folk, en annan grupp där Mogis och Oberst ingår, spelade i Filadelfiakyrkan 2009 gav systrarna en skiva till honom och Bright Eyes-sångaren Conor Oberst.

Johanna: Det var jättekonstigt. Vi var jättenervösa, visste inte vad vi skulle säga…

Klara: Jag var helt spänd, gav dem bara skivan och så stod jag där och undrade vad jag skulle säga nu...

Johanna: Han skulle inte förstå om vi sa hur mycket de betyder för oss...

Klara: Nu är det kört, tänkte jag.

Ett år senare kom Conor Oberst och Mike Mogis till First Aid Kits spelning i Austin, Texas. Då hade de lyssnat på skivan och Mike Mogis ville producera uppföljaren.

–Han framhäver det som är kärnan i vår musik. Han är perfektionist på ett bra sätt. Varje trumslag, alla små ljud har han noggrant gått igenom. Vi kunde prata om en låt lika länge som det tog att spela in den, säger Klara Söderberg.

Frågan är då varför en producent som jobbat med artister som Rilo Kiley, Concretes, Jenny Lewis och M. Ward ville satsa på duon från Svedmyra. Jag ringer upp Mike Mogis i Omaha, Nebraska och frågar.

–Huvudorsaken är deras talang och så har de något extra i sina röster. När jag såg dem i Austin var det… whoa! De har en inneboende musikalisk känslighet som inte ens många professionella musiker besitter. Det var första gången de spelade in i en studio och den energin var upplyftande. Johanna kanske är lite mer försiktig och Klara mer bekväm och sorgfri men båda är oerhört öppna för att testa nya vägar, säger Mogis.

Gjorde de som du sa?

–Ja, men de klarar ju allt. Ber jag Klara stämma på ett annat sätt tar det några sekunder innan hon frågar ”så här menar du?”

Kommer de att slå i USA?

–Jag tror det, även om det inte är kommersiellt som Katy Perry. Turnerandet kommer att öppna upp för dem, för folk börjar snacka när de sett dem live.

På den nya plattan har Conor Oberst skrivit en vers till King of the world.

–Vi trodde inte att han skulle vilja men en dag kom han in, skrev en vers och sjöng. Det var jättekonstigt eftersom det varit vår dröm. Han sa att om vi inte gillar det kan vi ta bort det. Skojar du, undrade vi, säger Johanna.

Frågan är hur First Aid Kit burit sig åt för att nå ut i världen. Johanna Södergren har inget vetenskapligt svar men tror att det handlar om en naiv tro på att allting kan hända.

–För ett par år sedan var det otänkbart. Men världen är mindre än man tror. Vi har jobbat ganska hårt, vågade gå backstage och ge Bright Eyes vår skiva. Vi kanske vågar för att vi är unga och inte så rädda. Och så är det väldigt mycket tur.

Risken är nu att de älskas till döds.

–Varför ska vi bli ledsna för att vi blir uppskattade? Vi ser när recensioner är överdrivna och kan tänka att ”så där bra är vi inte” Vi är inte hundraprocentigt nöjda med skivan för vi vill ju utvecklas hela tiden, säger Johanna nyktert.