Det bubblar och sjuder kring syskonen Al Fakir, både bildligt och bokstavligt. De skrattar, stojar och pratar i munnen på varandra.

–Tänk dig om vi skulle vara alla sex syskon, säger storasyster Aminah, när vi ses i Benny Anderssons loge högst upp på Hotel Rival i Stockholm.

På Rival medverkar Sami i Sissela Kyles show i höst. Salem spelar just nu i Berwaldhallen, medan Aminah turnerar med pjäsen Baghdad Burning och Nassim syns i Anaconda i SVT.

Historien om de musikaliska syskonen börjar egentligen vid ett piano hemma i familjen Al ­Fakirs vardagsrum. Mamma ­Inger, kanslist, och pappa Nabil, bilmekaniker och lärare, som själva ­burit på ett musikintresse de aldrig fick chans att utveckla, köpte pianot när äldsta dottern Aminah var fem år. En efter en tog syskonen plats på piano­pallen.

Föräldrarna investerade sina löner i instrument och lektioner till barnen. När Aminah var tio år flyttade familjen till en stor villa i Huddinge utanför Stockholm.

Instrumentsamlingen växte. Som mest härbärgerade villan, förutom de åtta familjemedlemmarna, två pianon, flygel, bas­tuba, valthorn, trumset, flöjt, fiol, cello, bas och gitarr.

–Våra föräldrar är ganska mycket superföräldrar. Vi är ju arbetarklass, de har slitit för att få ihop det sen vi var små, säger ­Salem.

Som storasyster till fem bröder har Aminah ibland känt sig lite utanför.

–Det jag kan sakna är att ni har väldigt nära kontakt, brorsorna. Jag har haft det där ”lilla mamma”-ansvaret, men samtidigt varit privilegierad för att jag är tjej, med saker som ”Du behöver inte bära det där”.

Nassim och Sami, båda tämligen välpumpade, spänner armmusklerna och tittar sig menande omkring.

Med en svensk mamma och en pappa från Syrien har alla barnen fått ett svenskt andranamn, ifall de skulle vilja byta.

–Men vad är roligast, att heta Salem Al Fakir eller Lars Al Fakir?

Dialogen mellan bröderna är blixtsnabb, med glimten i ögat munhuggs de. Salem, med håret i knut under en stickad mössa, hoppar upp och ner från sin plats i soffan, fnissar och förställer rösten. Nassim, i baggy jeans och med hårets lockar stretande åt alla håll, sitter lugnt tillbakalutad i en av fåtöljerna. Sami, prydligt vattenkammad, växlar mellan ­teatrala grimaser och allvarsam min, medan Aminah försöker hålla ordning i ledet.

–När vi träffas har vi inga hämningar, säger Sami.

–Vi borde faktiskt skaffa oss det, säger Salem.

Salem och Sami, som hållit ihop sedan de var små, hörs just nu varje dag. Hur mycket syskonen umgås i övrigt varierar. Men händer det något finns alla där.

–Vi har väldigt starka familjeband. Sen har vi två skvallertanter hemma, mamma och pappa. De berättar allt om alla, till hela släkten, och sen säger pappa ”jag har inte sagt någonting”, säger ­Salem och imiterar hur Nabil håller upp händerna för att bedyra sin oskuld.

Den stora frågan är förstås hur så många i en syskonskara har kunnat lyckas så bra?

Alla börjar prata i munnen på varandra.

–Det vi har fått med oss hem­ifrån är en stabil grund att stå på. Mamma och pappa ville att vi skulle få spela om vi själva ville. Deras idé var inte att vi måste vara bäst gentemot andra, utan göra det så bra som vi kunde. Hade vi hållit på med sport hade vi lika gärna kunnat vara framgångsrika i det, säger Sami.

Drivkraften tror de kommer i rakt nedstigande led från mormor. Krutkvinnan som vägrade släppa väskan vid ett rån, som blev 90 år gammal och vars sista ord handlade om bostadsrättsföreningen: ”I morgon på mötet, säg att jag bifaller, jag bifaller”.

–Om vi har fått en drivkraft så är det från henne, och mamma. De ger aldrig upp, säger Nassim.

Har ni känt er pressade att ­lyckas?

–Det har alltid varit lika självklart att man ska göra fiolläxan som matteläxan, men den man slåss mot är ju sig själv, säger ­Salem.

–Jag kände mig jättepressad i ungdomsåren. Mamma sa någon gång när jag var trött och hade kommit hem från orkestern ”men du gör ju något roligt”. Å ena ­sidan var det något roligt, å andra sidan ett arbete. Till slut hade jag inte tålamod att öva. Då slutade jag med instrumenten ett tag, ­säger Aminah.

Frågan om de upplever någon konkurrens sinsemellan skrattar syskonen bort.

–Vi gör så olika grejer, säger Nassim.

Känner ni någonsin att ni hamnar i skuggan av Salem?

–Folk ropar ju Bolibompa till Salem, säger Sami.

Salem och Nassim, till det ­yttre väldigt lika, nickar. De blir ofta förväxlade och då får Nassim prata om fioler medan Salem får skriva autografer till Bolibompafans.

–Det finns ingen konkurrens, vi låtsas bara att vi är varandra, säger Nassim och skrattar.