Elfriede Jelineks Nobelföreläsning visades på tisdagskvällen i Börssalen.
Frau Jelinek, när vi ringde upp er samma dag som det offentliggjordes att ni fått Nobelpriset talade vi om er relation till Österrike och Österrikes relation till nationalsocialismen. Många av era läsare utanför ert land känner inte till er judiska härkomst. Är det också på grund av er etnicitet som ni är så kontroversiell i Österrike?
- Det judiska i min familj präglas inte av religion. Det judiska är att vi hade en kultur av att tala med varandra med en särskild spotsk ton, ett sätt att skämta som bildats under århundraden. Den alltid förföljde juden skrattar bort sin ångest, det är också det enda han kan göra.
I min fars familj tog man nästan ingenting på allvar fastän familjehistorien delvis var tragisk. Det har säkert präglat även mig. Judendomen som sådan har inte spelat någon roll i mitt liv, det gjorde snarare min mors katolicism och uppfostran i klosterskola. Men offren i min familj (49 döda i koncentrationsläger, red:s anm) har påverkat min inställning gentemot detta land.
Men det finns ingen judisk etnicitet, bara judiskt troende människor. Börjar man tala om etnicitet övertar man terminologin ur de nationalsocialistiska raslagarna från Nürnberg, anser jag.
Er samhällskritiska tematik, inblickarna i mörka psyken och den svarta humorn delar ni med många andra judiska författare. Ser ni på ert verk som en del av en tradition?
- Ja, säkert befinner sig den så kallade svarta humorn och de språkbaserade skämten ända ner till billigaste ordvits i den språktraditionen. Att man så att säga dissekerar sitt ämne genom ordvitsar.
En av mina källor är mellankrigstidens berömda judiska kabaré, framför allt Karl Farkas som kunde språkimprovisera i timmar. Kabaréartisten Fritz Grünbaum tvingades för övrigt till att bokstavligen krossa sin tunga mot koncentrationslägrets grusplan i Dachau. Nazisterna kallade den sortens humor för ”demoraliserande”.
Ni har sagt att er kreativitet kommer ur negativiteten. Att ni inte skulle kunna skriva om något positivt utan endast om det som är destruktivt. Det låter som ett manifest.
- Det är inte mitt program att bara skriva om det som är negativt. Jag ser tyvärr endast negativa saker. Jag kan bara beskriva vad jag ser, vad jag har erfarit och vad jag vet om världen. Det som intresserar mig mest är ytfenomen, så som de presenteras i media. Hur verkligheten bryts i sina egna bilder eller bildar en gemensam snittyta med dem. Mitt skrivande ansluter till den punkt där verklighetens första natur liksom överlagras av den andra, den mediala.
Man brukar säga att ni skriver poetiskt med musikaliska inslag. Hur arbetar ni? Hur kommer Nobelpriset att påverka ert arbete?
- I början, innan jag kommit igång, vet jag bara på ett ungefär vad jag vill med texten. Ibland är det ett verkligt kriminalfall som intresserar mig som jag sedan bearbetar på mitt sätt, som i Gier eller i Die Ausgesperrten.
I andra texter är återigen det politiska budskapet, det samhälleliga i fokus. Då måste jag först leta efter en passande intrig. Mer än så är knappast klart i början. Ur detta skriver jag mycket snabbt, skissartat. Jag gränsar in mitt ämne, ständigt med ny text, tills jag vet att den är färdig.
Jag är inte intellektuell utan intuitiv. Jag låter mig tas i hand och ledas av ljudligheten, av språkets klang. Någonstans börjar språket att tala av sig själv. Då behöver jag så att säga bara leda det mot sängen.
Min metod rymmer jämte ämnenas tyngd en hel del lekfullhet. Jag hoppas att min nya och ovana ekonomiska bekymmersfrihet tillåter mig att bygga ut den.
Det jag inte vill är att mitt skrivande hädanefter tillmäts en särskild tyngd, liksom det jag säger.
Marcel Reich-Ranicki, den tyska litteraturkritikens Grand old man, påstår att ni inte lyckats skriva en enda bra bok. Med det tycks han mena att ni inte skrivit ett epos, berättat en bra historia. Många kritiker anser att ni skriver alltför stiliserat och orealistiskt.
- Ja, det verkar så. Jag beundrar Reich-Ranicki för hans grandiosa retorik, för hans passion och för hans esprit, men jag kan inte dela hans litterära smak. Allra senast i och med Beckett och Joyce ifrågasattes narrativiteten, om nu inte berättandet överhuvudtaget blivit obsolet. Det finns ingen möjlighet att avbilda verkligheten i skala ett till ett. Tyvärr finns det bara ett fåtal kritiker som vill ta sig an språkexperiment. Det ”underhållande berättandet” är fortfarande förhärskande litterär dogm fastän det borde ha tagit slut i och med de stora borgerliga romanerna från 1800-talet. En andra Balzac, Tolstoj, Flaubert, Dickens och allt vad de heter kommer inte att finnas.
Era romaner ”Lust” och ”Gier” blev bestseller, hur förklarar ni det när de nu är språkexperiment?
- De blev bestseller därför att folk köpte titlarna utan att veta vad som väntade dem. I ”Lust” förväntade de sig saftig porr och fick motsatsen, även om där förekommer pornografiska passager. För mig är den kvinnliga blicken på sexualiteten intressant. När jag märkte att den blicken egentligen inte fanns tog jag helt enkelt den manliga blicken och förlöjligade den. Jag är säker på att nästan ingen läste boken till sista sidan.
Ert nya drama Babel handlar om Irakkriget, i mars blir det premiär på fina Burgtheater i Wien, vad kan ni berätta mer om det?
- Min senaste bok Bambiland består av två delar. Den första, Bambiland, skrevs så att säga vid sidan av kriget. Så som de amerikanska så kallade ”embedded journalists” rapporterade från krigsskådeplatserna. Jag har skrivit om rapporteringen av en händelse, alltså om en händelse ur andra hand. Jag satt framför tv:n och skrev samtidigt som jag lyssnade på kommentatorerna. Sedan konfronterade och monterade jag ihop det skrivna med citat ur Aischylos Perserna, litteraturhistoriens äldsta drama.
Den andra delen, just Babel, består av tre långa monologer som jag tillägnat före detta Fassbinder-skådespelare, Irm Hermann, Margit Carstensen och Peter Kern. I de monologerna bearbetar jag kriget i sina olika aspekter, den religiösa, den mytiska, den sexuella och så vidare. Så som ett tema bearbetas i musiken.
Man kan nästan få för sig att ni upplever priset som en plåga. Skulle ni verkligen hellre se att priset gick till en annan österrikisk författare? Ni har själv föreslagit Peter Handke.
- Nej, för Guds skull, jag uppfattar ju inte priset som ett martyrium! Jag är så ärad att jag fortfarande inte kan tro att jag fått Nobelpriset, jag känner mig alldeles för liten för det. Min ångest härrör sig av all den offentliga uppmärksamhet som jag aldrig velat ha och som jag nu – mot min vilja – utsätts för. Jag kan för tillfället inte visa mig utomhus och det inkräktar ju på livet.
Jag skulle aldrig ha kommit på idén att jag skulle kunna komma ifråga för Nobelpriset. Men för två år sedan dök det upp ett rykte om att jag fått priset, det var fotografer som kom till förlagsståndet Rohwolt – på bokmässan. Därutav slöt jag att mitt namn måste finnas med på någon lista.
För mig var Thomas Bernhard och efter hans död Peter Handke de logiska kandidaterna. De båda var den österrikiska litteraturens enda levande klassiker. Jag skulle aldrig ha kommit på mitt eget namn. Men naturligtvis är jag mycket glad.
