Det börjar i allmän kalabalik. Inför invigningen av Karl XII:s staty i Kungsträdgården den 30 november 1868 har det sålts för många biljetter, uppretade åskådare bråkar för att de inte släpps in, en provisorisk läktare rasar. När sedan statyn väl avtäcks kippar generalerna efter andan och vill få bort den på fläcken. För där står kungen skandalöst nog utan huvudbonad. Sedan inser de ryska diplomaterna att kungen pekar österut och blir rosenrasande.

På kvällen blir det kravaller vid Gustav Adolfs torg intill. Mitt i kaoset springer någon ut och skriker att författaren August Blanche, initiativtagare till statyn i fråga, dött i en hjärtattack.

Historikern Peter Frisk har glasögonen uppskjutna i pannan och gestikulerar ivrigt med ena handen, den andra greppar om styret på en orange damcykel. Åhörarna, ett tiotal damer i solhatt, lyssnar roat på anekdoten som ingår i en av de otaliga stadsvandringar som går kors och tvärs genom Stockholm så här års.

Johan Peter Molins Karl XII-staty har fortsatt att ställa till trubbel. Som värst var det på tidigt 1990-tal då skinnskallar och sverigedemokrater skrek ”Sieg heil” och drabbade samman med militanta motdemonstranter i tusental framför den. Kungsträdgården, och stora delar av Stockholms centrum, förvandlades till en regelrätt krigsskådeplats med glassplitter, sönderslagna bilar och plundrade butiker.

Den andra kung som finns förevigad i Kungsträdgården känner däremot knappt en människa igen, konstaterar Peter Frisk. Karl XIII, numera omgiven av en skridskobana vintertid, förärades statyn av sin mer kända adoptivson, en viss Jean Baptiste Bernadotte. Karl XIV Johan, som blev Bernadottes kunganamn, lär ha varit livrädd för att den avsatte Gustav IV Adolfs son skulle komma tillbaka från landsförvisningen och göra anspråk på tronen.

–Så han tar bort allt gustavianskt, inte minst den här gustavianska trädgården som Kungsträdgården då var. Han jämnar den med marken och gör om den till exercisplats, berättar Peter Frisk och sveper med armen över hela parken.

Den estetiskt lagda som lider en smula av dagens mischmasch av olika stilar och mer eller mindre förfulande byggnader kan således trösta sig med att det såg ännu värre ut på 1810-talet, då Kungsan var en enda stor grusöken.

Men det är inte någon av de två kungar som står staty här som gett Kungsträdgårdens dess namn. Stockholms äldsta park heter som den gör av det enkla skälet att den ursprungligen var kungens trädgårdsland. Redan Erik av Pommern odlade kål här 1430.

På 1500-talet piffades utbudet till med bland annat palsternackor och pepparrot, och på 1600-talet kom också exotiska fruktträd som persika och aprikos.

Ingrid Dyhlén-Täckman är antikvarie på Stockholms stadsmuseum med trädgårdsarkeologi som specialitet. Hon har gjort utgrävningar i Kungsträdgården och lyfter fram parkens roll som trendskapare inom svensk trädgårdskonst. Inflytelserikast av de många trädgårdsmästare som verkat här var fransmannen André Mollet, som plockades hit av drottning Kristina och anlade broderiparterr, en regelbunden plantering med lågt klippta slingor av exempelvis buxbom och fin sand i olika färger.

Det var också i Kungsträdgården nymodigheter som orangeriet introducerades i Sverige.

–Borgerskapets maskerad i orangeriet 1791 var fantastisk, alla marschaller, vaxljus och illuminationer. Jag skulle vilja gå tillbaka till den tiden. På 1700-talet var Kungsträdgården mycket lummig och det fanns mycket blommor, bland annat lövkojor. På den tiden luktade Stockholm illa, att komma in i den här miljön måste ha varit sagolikt, säger Ingrid Dyhlén-Täckman drömskt.

Tre orangerier lär ha funnits i Kungsträdgården. Det sista, uppfört på den plats där TGI Friday’s numera serverar friterade lökringar och glaserade revbensspjäll, tycks stundtals ha haft mer fokus på förlustelse än citrusfrukt. Under 1700-talets sista år kallades byggnaden Vauxhallen efter en nöjespark i London. Poeten Anna Maria Lenngren beskriver i en visa hur utsvävande det kunde gå till:

Vauxhallen börjas, min bror,

mängden är talrik och stor;

fladdrande lockar,

mångfärgade vippor;

fröknar i flockar,

vestaler i knippor;

jämlikhet, kvalm och musik,

glacer, förkylning, hektik,

frillor och fruar och fri republik.

Kanske är det här vi hittar Kungsträdgårdens självklara koppling till Pridefestivalen, som i år förläggs hit efter ett decennium på Söder och ett kort mellanspel på Djurgården. Kungsan har inte en lika känd homohistoria som rivalen Humlan, där det prasslats en hel del i buskarna.

Men Kungsträdgården har genom århundradena gått i frontlinjen för det utmanande och gladlynta utelivet.

–Är det något som förändrat politik och idéer i samhället om vad man får göra och inte får göra så är det krog- och nöjeslivet. De är alltid de som lever ut där som står främst och får ta spott och spe från folk som sitter hemma och säger ”så där får man väl inte hålla på”, säger Peter Frisk, som inte bara guidar i Kungsträdgården utan också gör en stadsvandring som heter Krogrundan.

Efter att ha legat i träda som Bernadottes exercisplan något decennium återupptogs det banbrytande nöjeslivet snart. Blanchs café, som öppnade sommaren 1868 (där Sverigehuset finns idag), var först i Sverige med vita dukar (träbord och granris på golvet var standard tidigare) och kypare i frack på parisiskt vis, liksom med elektriskt ljus.

Restaurang Victoria utmanade å sin sida hundra år senare den strikta alkoholpolitiken genom att införa följande nymodighet: gästerna kunde gå fram till baren, beställa sin bärs, ta den i handen och själva sätta sig med den. Tidigare gällde enbart att kypare tog bordsbeställningar, och skriverierna blev omfattande. ”Vickans” glansdagar som stans främsta inneställe tog emellertid slut med 1970-talet, men restaurangen finns fortfarande kvar.

Och så ligger här Operakällaren förstås, som ingick redan i det gamla gustavianska operahuset och var det första som byggdes när den nya operan uppfördes. I den litterära världen har en vattenkiosk vid Jakobs kyrka (där Café Söderberg nu ligger) satt störst avtryck – det är där doktor Glas förgiftar pastor Gregorius.

En mängd teatrar har också kantat Kungsträdgården. Förutom Operan är alla rivna i dag: Blanchs teater, Sveasalen (där NK ligger nu), Dramaten (där SEB ligger), Hammerska ladan (ungefär vid Handelsbanken) och det jättelika palatset Makalös, som låg vid Norrström men brann ner 1825 mitt under pågående föreställning (avgjutningar av skulpturer från Makalös finns i Kungsträdgårdens T-banestation). Vaxkabinettet Panoptikon, ett svenskt Madame Tussauds, fanns också här.

Kungsträdgården var tidigt omsluten av ett plank, som på 1700-talet ersattes av en hög mur. Länge hade bara hovet tillträde. Först på 1700-talet släpptes allmänheten in, men inte vilken allmänhet som helst. Bellman beskriver hur de besuttna struttar runt här i epistel 37, där han låter Mollberg vara grindvakt på post vid Kungsträdgårdens södra port:

Men inom gallret vad blomstrande prål,

sammanvridna valv, blompottor och stoder,

bugningar, nigningar, löjen och skrål,

vid ett sorl av sprutande floder!

Stolt här och där med dyrbara släp

mötas och trängas herdinnor, grevinnor.

Nedslagna män, högmagade kvinnor

sitta på säten bland krukor och skräp.

Efter Stockholmsutställningen 1866 – Sveriges första efter internationellt mönster – utvecklades Kungsträdgården på allvar till offentlig nöjespark.

Det skulle med visst fog kunna hävdas att Kungsträdgården sedermera återgått till att vara en exkluderande plats, dit alla inte är välkomna – framförallt inte de äldre.

Under 1980-talet härjade Paolo Roberto som ”kungen av Kungsan”. Ungdomsgäng, bråk och brassförsäljning gjorde att få vågade sig in i efter mörkrets inbrott. Nuförtiden är det snarare den höga musiken och de 80 jippon som hålls här varje år som skrämmer bort folk.

För Stockholm Pride är det symboliskt viktigt att inta en så central plats i Stockholm. Men medan Kungsan må vara den bästa platsen för Pride, är frågan om Pride –eller Smaka på Stockholm eller Mercedes-Benz fashion week eller Brazilian day – är det bästa för Kungsan.

Det är företagarorganisationen Stockholms handelskammare som står för driften genom ett dotterbolag. Elaka röster viskar att Handelskammaren sätter avdankade chefer att sköta parken som en reträttpost.

Tidigare i år sa Stockholms stad efter nästan 60 år upp avtalet på grund av missnöje med skötseln, och kommer från 2012 att ta större kontroll. Fortfarande är det dock oklart vad staden vill göra.

Björn Wetterling är inne på sitt fjärde decennium som gallerist i Kungsträdgården och har själv bidragit till parkens historia med diverse episoder. Som kaoset när galleriet invigdes 1984 med en utställning av Robert Rauschenberg. Alla var där – på den tiden betydde det TV1, TV2, radion samt Nöjesmaskinen – men konstnären själv var så nervös att han stannade på Grand hôtel och dök upp först dagen därpå.

Björn Wetterling visar runt i den sommarstängda lokalen där Göteborgskonstnären Johnny Boy Eriksson skapar en sagovärld av imposanta skulpturer, helt tillverkade i brun tejp. Det är inte mycket som lockar med Kungsan idag, konstaterar han, även om han inte har något emot att det blivit en evenemangsplats – tvärtom är Björn Wetterling en av få kulturpersonligheter som vill ha tillbaka Vattenfestivalen.

–Det borde vara så att man bara måste gå in här för att det är så fint. Inte fan är det fint att gå in i Kungsträdgården idag. Som vackrast är det när körsbärsträden blommar, då går folk verkligen in. Men det är bara fem dagar om året, säger han.

Hans förslag till politikerna är att göra en skulpturpark med ”världens bästa konstnärer”.

Ett annat genomgående önskemål från Kungsträdgårdens tillskyndare är mer blommor och mindre sten. Och ett mer genomtänkt kultur- och nöjesutbud.

Nöjeslivet, det som genom historien varit Kungsträdgårdens självklara identitet, är ofrånkomligen på dekis. Det var länge sedan Café Opera kunde kalla sig inneställe, och Victoria byter ägare vart och vartannat år.

Utomhusscenenhar trots mängden spelningar inte lyckats etablera sig som en musikplats av någon som helst vikt i Stockholm. Att späcka kalendern full med högljudda evenemang betyder inte att det per automatik blir stadens självklara samlingspunkt.

Drastiska förändringar har gjorts förr i Kungsträdgårdens historia. Kanske är det dags igen.