– Jag känner ingen ångest, sa han. Det enda jag kan känna, som ett barn, är att alltihop är orättvist.

Han visste att han skulle dö, han sa det utan mer dramatik än vad som låg i orden, vetskapen:

– Jag har fem tumörer på lungorna, så är det bara. Romanen Fjärilen i min hjärna, den som blir min sista, handlar om hur döden hann ifatt mig.

I boken tar han avsked av sig själv, går stödd med käpp rakt mot smärtpunkten:

”Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden - Så kanske. Om det inte

lät så dramatiskt. Och vackert. Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det

mening, döendet menar jag.”

Man kan säga att han var en modig författare. Eller att boken var så viktig att han med hjälp av sina sista krafter, och rätt mycket whisky, skrev den under några sensommarveckor i Paris dit han kommit, klen och förtvivlad över att lungcancern inte gick att hejda. Trots strålningen. Trots cytostatikan.

Själv använde han enklare ord:

– Äsch, jag tänkte mest att det var läge. Före den sista deadline, så att säga. Att skriva var ett sätt att hålla fast vid det gamla livet, att skapa vardaglighet.

I boken talar han om uppskjutandets tid. Om den egendomliga tystnaden.

”Nu när det inte längre går att lura av språket dess förklädnader.

Och ändå vill jag viska fram de sista storslagna berättelserna för dig, de närmast hjärtat och de små andetagen. ”

Rädslan kom tätt efter.

– Det kan ju gå åt helvete om orden inte bär. Då sitter man där med röven bar. Men jag tycker nog det blev okej. Det är i alla fall ingen falsk text.

Förra gången, det är inte mer än ett halvår sedan, träffades vi i hans kök på Söder i Stockholm. Då hade boken Som vi älskade varandra just kommit ut. Efter att bandspelaren slagits av berättade han om lungcancern som han hoppades klara.

Det blev inte så.

Och så vårt möte, det sista. Han satt på kanten till sin säng på Erstas hospice. Tjugo kilo magrare under märkeskoftan, den fina som blivit så förtvivlat stor. Krumma ben som inte längre bar. Små, korta andetag och syrgasklämma i näsan. Men samma kisögon och samma berättarlust som förr. På vägen dit oroades jag över hur mötet skulle bli, på väg därifrån förundrades jag över hur mycket vi hade skrattat. Tillsammans.

Anders Paulrud närmade sig döden på samma sätt som han förhållit sig till livet. Utan sentimentalitet och med en god historia tätt bakom hostattackerna.

Med tunna fingertoppar strök han över bokens omslagsbild, den som inte är en målad fjäril utan röntgenbilden av hans egen hjärna.

– Det är inget speciellt för mig. Alla har en fjäril i hjärnan. Men det jag tänker mig är att om man får två allvarliga sjukdomar, som jag som häromåret fick en hjärntumör, då blir man frisk en gång och flyger ut.

– Den andra gången gör man det inte.

På sängbordet, intill glaset med röd saft och Peter Kihlgårds Kicki & Lasse, låg cigarrettpaketet. Och tändaren. Fast Anders Paulrud rökte mindre på slutet, högst sex om dagen. I boken skriver han om känslan av skuld, att lungcancer i de flesta fall är självförvållad. Trettio cigaretter om dagen, minst, sedan tonåren hade ett pris.

– Det är klart att det var korkat. Nu får jag nikotinplåster, tänk om jag använt dem lite tidigare. Då hade jag inte suttit här utan på – ja, på Operabaren.

Ändå är hans bok fri från vrede. Och från dödsångest.

– Kanske kan jag tycka att mitt liv blev onödigt kort. Jag är bara 56. Samtidigt har det varit ett bra liv. Även om jag trasslat lite onödigt mycket med damer. Men det ser jag inte på med vrede.

– Och dödsångesten, jo jag har haft några attacker. Men sånt har de hjälp för här, piller och sprutor. Det enda jag kunnat känna, som ett barn, är att allihop är orättvist.

”Världen är utan slut, den kommer att pågå som om ingenting hade hänt. Jag vet, men allt borde upphöra med mig.”

En kvinna har funnits vid hans sida, i boken kallas hon Solveig. De har känt varandra i 30 år, hon är mamma till hans enda barn, en vuxen dotter. I boken berättar han om hennes löfte i Paris, om den där gången på 80-talet när de var nyförälskade och han hörde sig själv fråga om hon kunde ta hand om honom när han skulle dö. Hon svarade ja. Två gånger svarade hon ja.

”Bland alla våra löften är detta det egendomligaste - ”

Varför ställde han en sådan märklig fråga?

Svaret blev ett flin, en plötslig livsglimt i ögonen.

– Det är påhittat, baby. Kom ihåg att min bok går under beteckningen roman, för säkerhets skull.

Ändå, vilket Anders Paulrud gärna tillstod, är det en kärleksroman han skrivit.

Också. Inte, som flera gånger förr, om åtrå och välformulerad erotik. Inga rymningar, hals över huvud. Inga frukostar med ostron och champagne. Nu något annat. De stilla stundernas kärlek. De varma händernas kärlek. Att hon som kallas Solveig finns där med sina korsord och läsglasögon.

”Vi var nakna, du och jag. Vi hade kläderna på, det är klart. Men i denna den andra nakenheten, nu när det var meningslöst med masker, höll du modet uppe på mig. Som ville du förhindra det onda, som trodde du att mitt liv, kanske vårt liv, ännu gick att rädda. Som vore det möjligt lura av livet en sista rättighet.”

Andras reaktioner kom att kräva mer, av honom. Från kolleger och vänner som blev djupt sorgsna till hyenorna, de som – enligt hans egna ord – var ute och likbesiktigade i förväg.

När folk på Aftonbladet blev förskräckta sa han bara: Ta det lugnt, jag är inte död än.

– Sen tog vi en cigg. När de frågade om det inte var för jävligt sa jag, jo det är för jävligt. Sedan påminde jag om att de också ska dö.

Det blev den typen av samtal, de var inte särskilt dramatiska. Lakoniskt berättade han om fortsättning:

– Sedan sitter jag där och klappar på någon. Läs en dikt av Ekelöf, säger jag. Det hjälper.

Hans egen anteckningsbok på sängbordet var tom. Den låg där, som i beredskap, men Anders Paulrud orkade inte skriva mer. Sju böcker, förutom alla artiklar på Aftonbladets kultursida, blev det han hann med.

Han sa att det fick räcka.

– Tack och lov har jag heller ingen riktigt bra story på fyra-fem hundra sidor kvar i skallen. Det hade varit surt.

På slutet drog han sig tillbaka till den nödvändiga ensamheten. I boken skriver han om blygheten, att för den som tar sig friheten att sörja sig själv och sin egen obegripliga död inträder ett slags blyghet. Allra först. Men också:

”Får jag bara vara ensam så klarar jag mig.”

– Inte så att ensam är stark men i vissa lägen måste man vara ensam. Då skärper man sig, vågar tänka på vad som gäller. Bara när man får beskedet, när läkaren säger: Du har cancer. Då är man jävligt ensam.

Och fåglarna i underjorden, de som inleder hans bok?

– De är min tidigaste bild av döden. Jag var sex år och opererade bort polyperna och pappa höll mig i handen. När de sövde ner mig fick jag bilden att jag sjönk nedåt, kom till fåglarna. Att det fanns en oändligt mycket större himmel där nere, under jord.

Kan den dagen komma när vi flugit färdigt med underjordens fåglar?

På hans egen uppmaning frågade jag inte om det är sant, det han lärt av Joan Didions Ett år av magiskt tänkande: Att man inte får ge bort en död människas skor. Själv har han putsat upp sitt klassiska par av Alfred Sargent, stoppat ett paket cigarretter i varje sko.

Under, på lädersulorna, har han skrivit LÅT STÅ.

”Det är klart att jag måste ha dem när jag kommer tillbaka.”