Han är van att trilla dit, rent fysiskt. Men nu klarar han att spurta direkt från medeltiden till hotellfoajén där vi stämt möte. Utan att tappa balansen. Några timmar tidigare ringde han, klädd i riddarrustning med fuskblodet rinnande nerför ansiktet, och sa att inspelningen av filmen Arn, där han spelar bror till tempelriddaren, drog ut på tiden. Strax efteråt bestämdes att han inte behövde vara med i slutscenen, någon annan kunde sitta på hästryggen och låtsas vara Eskil Magnusson.

Därmed är vi inne på lögnen direkt.

Det handlar om Morgan Alling. Skådespelare, regissör, manusförfattare, akrobat – kort och gott mångsysslare och arbetsnarkoman.

Men vi börjar med thrillern Lögnens pris, som SVT sänder nästa vecka i två entimmesavsnitt.

Där spelar Morgan Alling en hygglig karl som en dag kommer hem från jobbet och blir misstänkt för mord.

–Jag får ofta spela snälla män, men utseendet kan bedra. Att just den snälle mannen visar sig vara spion eller hust­rumisshandlare ger så mycket större spänning. Publiken låter sig luras.

I Lögnens pris heter han …. Morgan Alling funderar högt, skäms och säger att han inte minns. Det var över ett år sedan inspelningen. Till slut enas vi om Sven (vilket är rätt) –och konstaterar att denne Sven tyst finner sig i att bli misstänkt för ett brott som han inte begått.

–Han är en hämmad typ. Själv hade jag föredragit några rejäla utbrott, men regissören Molly Hartleb var noga med att det skulle vara lågt spel. Och jag tror hon har rätt. Publiken ska känna frustrationen: Men varför försvarar han sig inte? Varför säger han inte ifrån?

Nej, vi ska inte berätta mer om handlingen. Eller upplösningen. Bara konstatera att även Sven har en hemlighet. Morgon Alling konstaterar:

–Vi lever alla med våra lögner. Förr eller senare kommer de upp till ytan. Antingen för att någon annan avslöjar dem –eller för att vi själva inte orkar ljuga längre.

Själv håller han sig till sanningen.

Han säger det lika sakligt som om han beskrev sin hårfärg. Förklaringen är mer smärtsam: Som barn utsattes han för så många lögner, så stora svek, att han lärde sig avsky det som inte är sant.

–Jag är ett så kallat maskrosbarn. Både mina föräldrar var alkoholister och som fyraåring placerades jag på barnhem. Första gången. Det kändes inte konstigt alls, tyvärr. Lever man i en värld där man hela tiden flyttar runt, där mamma och pappa inte finns, blir kaoset det normala. Då försöker man bara överleva från dag till dag.

Tidigt hittade han sitt sätt att få människor att hisna, jubla: Han kastade sig ut från trappor och höga höjder.

–Jag var hyperaktiv, ville vara i centrum, gjorde allt för att bli älskad och få uppmärksamhet. Håller man på så där blir man till slut en otroligt besvärlig människa.

Morgan Alling talar långsammare nu, om de där åren som han aldrig ljugit om –men heller inte vill att vårt samtal ska fastna i. Idag har han lärt av sina erfarenheter, åker runt och håller föredrag just om ”besvärliga människor”.

–Tidigt insåg jag att alla familjer har sina hemligheter, sina lögner –och en massa skit. Ju finare fasad utåt, desto större fallhöjd.

Hur hanterar man det som utsatt barn?

–Susanna Alakoski beskriver i sin bok Svinalängorna hur alkoholist­barnets värld rasar när man inser att alla föräldrar inte är fulla, att det finns hem som är städade, utan trasiga soffor och söndriga tapeter. För att klara den insikten måste man anpassa sig, det är enda utvägen.

Han blev klassens clown, foster­familjernas pajas –den som höll sin första show redan som fyraåring, med en ny blå gitarr. Gravallvarligt säger Morgan Alling att skådespelaryrket är hans kall. Inte ens Florence Nightin­gale kunde ha gett samma tyngd åt sitt yrkesval.

–Jag har alltid vetat att jag skulle bli skådespelare. Innan jag sökte till Malmö scenskola första gången hade jag gjort upp en livsplan: Jag skulle söka till samtliga tre skolor fem gånger, det blev 15 försök.

–Så kom jag in, vid första försöket. Det var som en chock.

Redan då hade Morgan Alling fått kontakt med Mario Gonzáles, en av världens främsta Commedia dell´Arte-skådespelare. Tillsammans skapade de den teater han älskar, där publiken står i centrum och allt kan hända. Efteråt kom åren med Lasse Beischer och sommarlovsprogrammen Tippen från Växjö, med turné runt om i landet, med en accelererande karriär –och sena krognätter som övergick till alkoholmissbruk och panikångestattacker.

–Jag tog slut där i mitten av 90-talet. När det var som värst hade jag ett val. Och jag valde att sluta dricka, att börja träna igen –och att fokusera på det jag älskar: min konst, teatern, publiken.

Att han lyckats vända livets eländen till något konstruktivt känns inte bara som vackra ord i en föreläsning. Det känns som Morgan Allings sanning. Att han nu varvar olika uppdrag, på ett rent hisnande sätt, hör också ihop med hans historia. Han växte upp med stora växlingar, lärde sig att leva här och nu.

Finns det ingen risk att splittras för mycket?

–Jo, säkert. Det kan jag vara rädd för. Men jag är en orolig själ. Stannar jag för länge på ett ställe måste jag hitta nya utmaningar.

–Fast det enklaste svaret är kanske att jag är så jävla glad att få vara med, helt enkelt. Att telefonen ringer. Och att jag har så lätt för att anpassa mig till varje nytt projekt, fokusera på det som är viktigt: Är det Norén vi ska göra? Jaha, då går vi in i det.

Du verkar inte vara så lätt att leva med?

–Tidigare har relationer varit mitt stora problem. Nu har jag min älskade flickvän, jag vill ha familj och barn. Är man 38 år måste man ta ansvar.

–Okej, att jag är ett barnhemsbarn. Men det får inte bli alibi för att jag beter mig som en idiot resten av livet.

Bara den närmaste framtiden är knökfylld med projekt. Morgan Alling går på sin magkänsla, väljer de uppgifter som verkar roligast, de människor som det är mest lustfyllt att arbeta med. Därför återvänder han till Dramaten i höst, till en roll i PO Enquists Blanche och Marie.

–Då får jag jobba med regissören Hilda Hellwig. Och med Gunnel Lindblom, igen.

Första gången han kom till Dramaten var 1999. Då var han skräckslagen, fylld med fördomar. Trodde man blev utskälld om man satt på fel stol i lunchrummet.

–Efter tre dagar insåg jag att det inte var så. Klart det finns knäppgökar på Dramaten precis som på alla and­ra ställen. Men det viktigaste är den starka skådespelarensemblen, allt engagemang och allt temperament.

På Dramaten satte han upp sin egen familjeföreställning En magisk jul, fylld med hisnande akrobatnummer. På Elverket förverkligades drömmen om en Romeo och Julia, högt uppe under taket. Morgan spelade själv clownen Mercutio, han som måste bli älskad av publiken.

–Man måste skratta åt honom så tårarna rinner. Annars blir det ingen tragedi när han senare mördas. Då tänker folk mest: Jaha, vad skönt, nu dog han.

Morgan Alling var en älskad, och utskrattad, Mercutio. Betydligt svårare blev det i Sultanens hemlighet, där han inte skulle vara rolig alls.

–Jag såg det som en utmaning. Men eftersom det var en komedi, där jag la upp bollarna till kolleger som kunde smasha in skratt och applåder, blev det urjobbigt. Dessutom kände jag pub­likens förväntningar, när jag är med brukar något hända.

Problemet löstes i sista scenen. Morgan Allings rollfigur började dansa en trist dans som for iväg, rakt upp i luften.

–Då kände folk igen mig.

Han kallar sig själv ”fysiker”, utifrån sina rent kroppsliga prestationer. På sistone har det blivit flera regiuppdrag också. Först i Köpenhamn, där han och Kaspar Bech Holten satte upp Danmarks Nationalopera på Kungliga operan i Köpenhamn. Nu basar han för TV4:s nya humorserie Tack Gode Gud, som sänds på onsdagskvällar.

–Som regissör kan jag förverkliga mina visioner, lägga fokus på publiken, bestämma vilken resa jag vill ge dem.

Att arbeta i lag. Att ha roligt tillsammans. Morgan Alling bubblar över av ord och tankesprång –och mitt i alltihop kommer han på, det är en nyhet, att han tillsammans med bland andra privatteatrarnas drottning Vicky von der Lanken, ska starta en sommarteater bredvid Rosendals trädgårdar på Djurgården. Nästa sommar går drömmen i uppfyllelse.

–Vi har precis fått bygglov, och tillstånd från Djurgårdsförvaltningen. Tanken är att det ska bli en sommarteater, med den bästa kulturen i den vackraste naturen.

Parkteatern finns väl redan?

–Jo, men vi ska inte konkurrera med den. I stället för dans och barnteater ska vi spela Shakespeare. Jag är övertygad om att det finns behov av en scen för konserter och stora evenemang, även om vi måste ta betalt.

Han har fler idéer som gror, förr eller senare kanske han möter rätt personer, hamnar i rätt sammanhang. Det är då drömmar får liv. Mest klurar han på regiuppdrag för framtiden.

–Det är väl egentligen enda gången jag ljuger.

Äsch, det där menar han inte. I stället talar han, länge, om skådespelares behov av positiv feedback, hur mycket enklare det är för en regissör att få sin vilja igenom om man först säger tre positiva saker –för att sedan komma med en kritisk invändning.

Kallas inte sånt manipulation?

–Absolut. Men det är ett sätt att få resultat, samtidigt som människor mår bra. Jag har klarat mig genom livet med min smidighet. Efter allt skit jag gått igenom är jag helt ointresserad av att stå och bråka i en repetitionslokal. Eller ta hänsyn till människors egofixering.

Snart kommer han att berätta hur man gör när man låtsas falla ner från en tappa. Det är också lurendrejeri, att hasa några steg och sedan slå en kullerbytta, så fort att det verkar äkta.

Men först måste vi få med Hjälp, komediserien i TV4, där han spelar mannen som får utlösning 40 gånger om dagen. I fredags sändes sista avsnitten. Morgon Alling verkar, om sanningen ska fram, riktigt lättad:

–Det är lite jobbigt när folk på stan mest stirrar mig i skrevet.