På pappret är The social network min favoritfilm för året. Men det är nog bäst att jag inte går och ser den.
I mina ögon är både regissören David Fincher och manusförfattaren Aaron Sorkin genier, med hollywoodmått mätt. Facebook är ett fascinerande samtidsfenomen som lockar fram det bästa och det sämsta i oss. Och det här med data är överhuvudtaget bland det mest spännande man kan se på film. Topp tre i alla fall. Jag förstår att det finns de som föredrar bilar, ninjor eller superhjältar, men i biofåtöljen går jag säkrast igång på spioner, journalister – och data.
Det finns de som menar att det är svårt att göra bra film av folk som sitter vid datorer. Jag hävdar motsatsen.
Ända sedan War games har jag odlat min kärlek till filmer som The net, Office space, Sneakers och Pirates of Silicon Valley. Jag tycker på fullt allvar att de bästa scenerna i rymdfilmer är när kameran sveper över ett rum fullt av Nasa-nördar som ihärdigt stirrar på sina bildskärmar. De håller på med något fruktansvärt viktigt. Oklart vad. De har data.
Givet mina preferenser borde jag älska Facebookfilmen. Men nu verkar ännu starkare krafter på mitt psyke. Jag har så förtvivlat svårt att bli kär i en film, en bok, ett spel eller en artist som alla andra redan avgudar.
Det är något mäktigt med att få uppleva ett verk utan förutfattade meningar, utan att på förhand veta vad man ska tycka eller hur man ska tolka. Det är därför jag undviker recensioner av filmer som jag vet att jag vill se lika noga som jag undviker ett fotbollsresultat när jag vill se matchen i repris. Men ofta hjälper det inte. Det räcker med att det twittras några superlativ och länkas till några fullpottbetyg för att upplevelsen ska undermineras.
Hyllningarna till The social network har varit omöjliga att undvika. Filmen har kallats för inte bara årets utan århundradets bästa film, och jämförts med Citizen Kane. Det lockar förstås folk till biograferna, och filmen är säkert fantastisk, men hur ska man kunna skapa en egen relation till den med de där hyllningskörerna ekande i bakhuvudet?
Jag har länge misstänkt att jag i grund och botten är en misantrop som bara inte tål att ha samma smak som andra människor. Men det finns, tack och lov, en diagnos för just det syndrom jag lider av. Det kallas för ”hype backlash”. Vi kan försvenska det till hajpallergi.
Dessvärre finns det inget botemedel. Så i det här fallet gör jag gemensam sak med Mark Zuckerberg och ignorerar The social network – för mina allergiers skull.
Istället peppar jag för Simon Kloses Pirate Bay-dokumentär TPB AFK. Mmm, data. Den ska jag baske mig se först av alla.
