I september hölls en märklig demonstration på Sergels torg i Stockholm. Mötet leddes av poeten Mohamed Omar, 33, tillsammans med två kända antisemiter, Ahmed Rami och Lasse Wilhelmsson, och syftet var att stödja Palestina.

Ett år tidigare var Omar ”allas vår liberala muslim” – en respekterad svensk kulturpersonlighet, flitig skribent i stora tidningar, och brobyggare mellan kulturer och religioner.

Idag stödjer han Hamas och Hizbollah, anser att Iran är demokratiskt, att homosexualitet ska bestraffas och att attacken på World Trade Center var planerad av ”sionisterna”.

Enligt honom själv var det Gazakriget som fick upp ögonen på honom, även om han alltid haft de åsikter som han idag uttrycker, fast hållit igen, för att skaffa sig fördelar. Med andra ord, han har lurat oss.

Somliga bedömare instämmer, som författaren Torbjörn Elensky, som menar att Omar har ”slitit av sig masken” och först nu visat sitt rätta jag.

Andra ser Omars historieskrivning som en efterkonstruktion.

–Han har ändrat åsikt. Detta är en ny fas, men det vill han inte låtsas om, säger Knut Lindelöf, webbredaktör på Fib/Kulturfront och under många år Omars politiske mentor.

–När vi först träffades år 2003 var han en begåvad och nyfiken ung man, som blev alltmer upprörd över världens tillstånd – och kände stort ansvar.

Som tonåring hade han funnits med i kretsen kring den konservativa tidskriften Salt, men dessa personer tog han nu avstånd från, enligt Lindelöf, och letade istället efter nya auktoriteter.

–Genom mig fick han kontakt med Jan Myrdal, och de fann varandra politiskt.

Men vänstern var inte svaret för Omar, det blev uppenbart när han kom hem till sin mentor och pratade om böcker han beställt från ett nazistiskt bokförlag.

Lindelöf kan inte förklara Omars förvandling, men är övertygad om att han längre fram kommer till insikt, och ändrar sig, för det har han gjort tidigare.

Harald Hultqvist, en annan mentor, var förläggare för de tre diktsamlingarna på Ruin, och ser kontinuitet i Omars utveckling.

–Jag blev inte förvånad när han lämnade manus till den tredje boken, som jag inte tyckte lika bra om som de första två. Den var en hyllning till profeten Muhammed och hade en missionerande intention.

Också Hultqvist tror att den nuvarande fasen är övergående.

Historien om Omar är även en berättelse om Sverige, om hur vi tog emot honom.

–Det var hemskt att se hur kultureliten åmade sig och svassade för Omar, berättar Lindelöf, och gjorde honom till expert på både det ena och andra, från islam och persisk kultur till integrering och svenska förorter. Ibland kunde det äckla honom, men samtidigt var han fåfäng och tyckte om att stå i centrum.

–Vårt behov av en Omar är omättligt. säger Hultqvist, och tillägger att han kan föreställa sig hur osäker poeten kände sig inför alla inbjudningar – och alla förväntningar. Han måste själv ha frågat sig: Varför vill de ha mig, för att jag är blatte, för att jag är muslim, eller är det för mina dikter?

Ola Larsmo, författare och ordförande i Svenska Pen, ser ett samband med vår svenska självbild, och hur vi till varje pris vill känna att vi lever i ett samhälle som släpper fram ”de andra”.

–Omar har utsatts för en typ av ohämmad tilltro som ingen bör drabbas av.

Omars uppgång och fall är en personlig tragedi, men flera som jag talar med tycker att det mest skrämmande i historien är framväxten av en ny typ av allianser, ett fenomen som syntes tydligt under demonstrationerna mot Israel under Davis Cup i Malmö.

–Det är ursprungligen en amerikansk företeelse, säger Jonathan Leman från tidskriften Expo. Sedan länge finns ett samarbete mellan Nation of Islam och den vita maktrörelsen i USA. På samma sätt har Omar skapat en koalition av radikala muslimer och politiska extremister, och de förenas av att de ser ”sionismen” som den avgörande fienden.

Även socialantropologen Aje Carlbom betraktar Omar som en del av något större: ”andra generationens europeiska islamister”, en växande grupp som talar majoritetsspråket utan brytning och som förstår hur samhället fungerar. Han tror att många svenska islamister idag är missnöjda med Omar och ”att den här sortens idéer formuleras offentligt, för det försvårar projektet att öppna upp Europa för islam”.

Enligt Carlbom vill islamisterna ha ”inflytande, resurser och respekt, men utan att anpassa sig till samhällets rådande normer”.

Så hur ska vi förhålla oss?

Debattsajten Newsmill valde att bjuda in Omar, även långt efter dennes radikalisering, och i juni förra året var han dess första sommarskribent.

–Många kritiserade oss, säger chefredaktör Leo Lagercrantz, och jag kan förstå det. Det var ett komplicerat beslut. Å ena sidan vill vi i allmänhet inte ge legitimitet till den typen av åsikter, å andra sidan finns risken att vi skapar martyrer när vi inte släpper fram sådana personer.

Sedan förklarar han att det ska hel del till för att Newsmill ska låta Omar vara med igen – fast det är ”mycket bra” att SvD skriver.