Bild och ljud
I boken "De sista tanterna" har fotografen Magnus Wennman besökt gamla tanter i stad och glesbygd för att berätta deras historier.
För fem år sedan skrev jag ett reportage om småkakor för att slå ett slag för de goda små skapelserna av smör, socker och mjöl som hotades av konkurrensen från monstruösa muffins. Det visade sig ligga rätt i tiden, för enligt Stockholms kaféer och hembagerier pågick småkakans renässans som bäst. Och kafferepets. Ja, ni läste rätt. Ungvuxna på Södermalm berättade hur de träffades över bryggkaffe och småkakor, bytte recept och lyssnade på gammal schlager. Och hur tråkiga samtalsämnen som arbetslöshet och gå in i väggen var bannlysta.
En förbifladdrande nostalgitrend, sa vi förnumstigt på redaktionen. Vi hade fel. Nostalgitrend ja, men knappast förbifladdrande. För utöver det uniforma retrotjatet i inredning och mode så råder sedan ett par år tillbaka också en tanttrend, åtminstone i vissa kretsar i storstäderna. Trenden är starkt förknippad med hemlagat, grytlappar och ordet ”trevligt”. Men också med uttryck som fötterna på jorden, ta vara på och skinn på näsan.
Så vad är en tant? Definitionerna är förstås lika många som tanterna själva. Går man till ordböckerna så är tant ursprungligen benämningen på en kvinna äldre än du själv, ofta med något slags släktband.
På 1940- och 50-talen var det ett neutralt begrepp, en titel för vuxna som man inte var du med, och lite av en hederstitel. När ungdomskulturen tog över på 1960- och 70-talen så kom tant att förknippas med något otidsenligt. Tantig var det sista kvinnor ville bli kallade.
I boken De sista tanterna har journalisten Fatima Bremmer och fotografen Magnus Wennman besökt gamla tanter i stad och glesbygd och berättat deras historier, och också tantens, och de nystar bakåt, socialt och politiskt.
Den riktiga tanten är född mellan 1910 och 1929, slår Fatima Bremmer fast. De har varit med hela resan från fattig-Sverige via krigsåren till folkhemmets välfärd.
–När jag skulle definiera tanten tog jag hjälp av bland annat etnologer, historiker och socialpsykologer. Vi ringade in den här gruppen, en utrotningshotad generation kvinnor som vi ärvt en mängd värderingar från. Utan att generalisera så fann vi flera gemensamma nämnare, sådana som gör att vi känner igen en tant, säger Fatima Bremmer.
Det handlar dels om yttre markörer, som kläder och accessoarer – okänslighet för trender är ett tantdrag – och ett praktiskt förhållningssätt. Men också om en uppsättning moraliska värderingar; göra rätt för sig, sparsamhet, vara hel och ren. ”De sista tanterna” var ofta hemmafruar med arbetarklassbakgrund, som började arbeta när barnen vuxit upp, men ofta utan egentlig yrkeskarriär. Att ta hand om hem, barn och make och att få pengarna att räcka var deras yrke. ”De missade ungdomskulturen med en hårsmån och äger tillsammans en ansenlig mängd hattar, men väldigt få jeans”, skriver Fatima Bremmer.
Enligt etnologen Owe Ronström, som intervjuas i boken, är tanten från början en ”borgerlig figur, en stadsbo”. När bond- och arbetarkvinnorna flyttade till städerna och klev in i rollen så uppstod de tanter som träder fram i De sista tanterna. I tidigare generationer hade gubben kanske arbetat på åkrarna och frun i det mer eller mindre självförsörjande hushållet med barnen runt omkring sig. I stan gick gubben istället till jobbet, och fruns domäner blev hemmet – och barnen eftersom ingen barnomsorg fanns. För att få ekonomin att gå ihop måste de kunna laga mat från råvaror, återanvända, sy och ta vara på allt.
Tidigare i höst landade Supertanten av Elin Ek på bokhandelsdiskarna. I den är tant mer ett sätt att uttrycka sig, en estetik och en roll tillgänglig för den som vill. Även om det är tänkt som hyllning och också tantens rynkiga civilkurage framhålls så börjar det bli svårt någonstans här för mig som tycker att jag med ålderns rätt kan kalla mig tant. Visst är det fint om återvinning och matlagning av riktiga råvaror blir inne, liksom att ha skinn på näsan. Men att unga hipstertjejer kallar sig för tant för att de gillar blommiga rockklänningar, hattar, Stig Lindberg-porslin och köttfärslimpa känns lite fånigt. Och det ligger en inbyggd motsättning i detta; ängslighet och trendkänslighet är inga tantiga egenskaper. Inte heller är det specifikt tantigt att uppehålla kön i snabbköpet för att kontrollera att rätt rabatt dragits, gilla att lägga in gurka eller att klä sig i 40-talskläder, vilket olika tantböcker och bloggar påstår. Och att man hittar tanter i kyrkan men inte på krogen!
Mycket av det som Supertanten förespråkar gjorde vi som var unga på 1960- och 70-talen. Men för oss var det medvetna handlingar, närmast politiska. Vi vände oss emot kommersialism och miljöförstöring, det var en del av upproret och den gröna vågen. Vi återvann, gick i begagnade kläder, bakade surdegsbröd, stickade och inredde våra lyor med udda överblivna grejor från föräldrahemmen. Men vi kallade oss inte för tanter. Och klä oss i poplinkappa och systerskor? Aldrig.
I min egen unga föräldraroll på 80-talet minns jag till och med tanten som ett hot. Med en unge dragande åt ett håll och den andra som en skrikande hal ål på marken, mitt på torget i Vällingby centrum, blev jag en dag varse två äldre kvinnor (urgamla, säkert 60 år…) i gråbrunbeiga yllekappor med pälskrage, buckliga mörkgröna lurpor på det permanentade hemtonade håret och bruna handväskbagar hängande i armvecket. Med snörpta munnar släppte de ifrån sig halvhöga kommentarer om mitt föräldraskap.
Vad jag tänkte om dem då lämpar sig inte för tryck, men väl hemma med katastrofscenen utbytt mot två lekande solstrålar, började jag fundera. När blir man tant? Gör det ont? Kommer jag att plötsligt få en okuvlig längtan efter pälsbrämad kappa?
Då kopplade jag inte de sura minerna på torget till de värderingar som många fortfarande höll högt; moral (flit, göra rätt för sig, hjälpa till), sparsamhet (stoppa strumpor och lappa kläder, äta upp – ”rest blir fest”), tankar om en hållbar värld och solidarisk kamp för kollektiv välfärd. Men detta var ett arv just från de lägre klassernas gamla tantgeneration, vilket nu syns i backspegeln.
Den hemarbetande tanten nådde sin kulmen i antal på 1950-talet med cirka 1,5 miljoner hemarbetande kvinnor, för att minska stadigt från 60-talet och framåt.
–Det skedde en trendkantring under de tre senaste årtiondena, när ungdomsidealet tog över, något som bara drabbade västerlandet. Då blev också tant negativt. Nu svänger det igen, det finns en svag tendens att mogen ålder vinner respekt, även om vi inte har släppt ungdomsidealen, säger Kalle Bäck, historiker vid Linköpings universitet.
Så laddas begreppet återigen med något positivt. Ungefär som att homosexuella män kan säga bög om sig själva med stolthet, så kallar sig många kvinnliga 50-plussare gärna för tant. Det har med livserfarenhet att göra, och det är kopplat till värderingar som sitter trångt till idag, men som många ändå håller högt.
Däremot är det främmande för många av oss som växte upp på 50-talet att romantisera det liv som levdes då, innan kvinnor på allvar släpptes fram i yrkesliv, utbildning och politik, en tid när kvinnan förväntades att ensam sköta hem och barn (och make). Och innan männen på allvar släpptes in i barnens liv och i köken.
Medvetenheten om vad kampen kostat, för allt från rösträtten 1921 till möjligheten att göra karriär och kräva lika lön för lika arbete, från att få ha byxor på jobbet och i skolan på 1960-talet och åka Vasaloppet på 80-talet, gör också reaktionen från 40- och 50-talisterna bitvis oförsonlig mot de unga kvinnor som letar tantkläder i second hand-affärer och bloggar om kakrecept och långkok.
–Det är oerhört laddat har jag märkt, säger Fatima Bremmer. De äldre tycker att 80- och 90-talisterna inte förstår och kritiserar dem hårt, med viss rätt kan jag tycka. För det finns ett romantiserande av hemmafrulivet, men utan förståelse för den klassresa som tanterna gjort och för det hårda liv de levt.
Nej, på 1950-talet handlade det inte om att leta rätt kläder och piffa upp tillvaron med ett kakbak, utan om att ta vara på allt, klara försörjningen; helt enkelt om överlevnad. Många menar att den romantiska bilden av hemmafrulivet mer färgats av tv-serier som Svenska Hollywoodfruar, Desperate housewives och Mad men, än av den hårt slitande arbetarhustrun i Sverige. Och i tramsiga tantböcker, tantbloggar och radioprogram lyfts allsköns hemmapyssel fram som påstås höra tanten till, som att baka smörgåstårta, sy handväska, göra herrbetjänt av trädgrenar, sy lavendelpåsar, mata fåglar (obs, inte ironi).
I både Supertanten och De sista tanterna dyker knypplade spetsar och monogram upp som estetiska markörer. Som om alla tanter knypplar. Som dotter och dotterdotter till två framgångsrika yrkeskvinnor påstår jag motsatsen. Mormor hade visserligen ett konventionellt hem, men förkovrade sig hellre i sitt yrke än broderade monogram. Och min mamma har förstås hushållat både under sin uppväxt och min barndom, men enbart av tvingande skäl. Så fort ekonomin tillät fick modernare och enklare sätt ta över. Födda 1889 respektive 1927 tillhör de självklart tantgenerationer, men så fort de kunde så släppte de handarbete och långkok, för att prioritera andra saker i livet.
Så jag frågar Fatima Bremmer varför deras bok, som är en seriös djupdykning i tantens historia och värderingar i det gryende folkhemmet, också har spetsar och broderi som genomgående layoutgrepp. Jo, för att det faktiskt var den tydligaste gemensamma nämnaren de fann; de hann knappt in i tanternas hem förrän dörren till linneskåpet stod på vid gavel.
–Likadant överallt, från tanten i lilla byn utanför Luleå till storstadspinglan har förevisat egengjorda spetsar, broderier, vävar – och med påtaglig stolthet, berättar hon och vi konstaterar att den handarbetande tanten var klart vanligare än de yrkeskarriärer som min mormor gjorde trots fattig bakgrund, och min mamma på 1950–60-talen.
Av debattartiklar och blogginlägg att döma så ser många av oss 50-plussare med viss förvåning – och klar skepsis – på unga kvinnors sökande efter en tantstil. Men det är verkligen en påtaglig trend. Ett snabbt test med Google trend visar att förekomsten av ordet ”nostalgi” ökar stadigt, liksom ”tant”, som dessutom gör en kraftig och permanent stigning 2008 i antalet Google-sökningar.
Ju mer globaliserad vår tillvaro blir desto viktigare blir det lilla lokala, den egna täppan, eller röda stugan. Gränslöshet möts med sökande efter lokal trygghet, en plats man kan ha kontroll över, något som forskare använder begrepp som glokal för. På samma sätt väcks uppenbarligen behovet av en trygg och beständig livsstil. ”Det lilla livet” som är hyfsat kontrollerbart inom hemmets fyra väggar lockar när tillvaron är uppkopplad och under ständig förändring och där alla roller är tillåtna och inga begränsningar att hålla sig i eller mäta sig mot finns.
–Det kan också vara en reaktion mot dagens utpräglade individualism, girighet och karriärskrav, en längtan efter ett kollektiv där tanten står för trygghet, säger Kalle Bäck.
Och sedan är det förstås, som vanligt, den stora 40-talistgenerationen som är rikstanter. I kraft av sitt antal dominerade de den framväxande ungdomskulturen i ett Europa som reste sig efter andra världskriget. Sedan tog de över yrkeslivet och nu marscherar de in i den tredje åldern, och tänker verkligen inte finna sig i att kallas något nedsättande. Och eftersom de bevisligen har blivit tanter så blir då tant ett stolt begrepp.
Det som lockade oss unga på 1970-talet var ett vänsterorienterat arbetarklassideal, som vi uppfattade som en motpol till konsumtionshets, kapitalism och miljöförstöring. Det som lockar idag, när vi nu faktiskt har blivit tanter, är det mod som kommer med åren, och kallsinnigheten inför trender.
Och vi vet att inget är nytt under solen. Eller som Elin Ek påpekar i Supertanten: långkok heter idag slow food, hemlagat heter närproducerat, snåla heter konstadseffektivisera, begagnat heter vintage, det man förr piffade upp pimpar man idag och när tanten gick på syjunta träffas ungtanterna på stickkafé.
Så det är bara att sitta still i båten, förr eller senare blir man modern igen.
