Den 20 oktober firar Café Opera 25 år. På 80-talet var det innestället framför alla andra.
– Ska jag ringa efter en taxi?
Jacob Dahlin visste precis vad vi redaktionsmedlemmar på teveprogrammet ”Jacobs Stege” skulle svara på den frågan. Vi som brukade dröja oss kvar tills slutvinjetten klingat ut i rutan och champagneflaskan var tom.
– Ja! Klart vi ville. Med tillbörlig beundran och pirrande förväntan såg vi därefter på när han nöjt slog sitt hemliga specialnummer till taxi och meddelade växeln sitt namn och vår destination – Café Opera.
Ingenting var i början av 1980-talet nämligen mer trendrätt, roligt och spännande än att glida in före kön på Café Opera, i synnerhet en lördagskväll då köerna ringlade sig långa.
Det var förstås andra tider då – det fanns bara ett taxibolag, endast äldre välbärgade damer bar Gucci och de silikonstinna unga kvinnorna i dagens dokusåpor var ännu inte födda – men det var då som det svenska restauranglivet förändrades i grunden.
– Det skedde en krogrevolution. Hela Sverige förändrades, som Café Operas före detta restaurangchef Pelle Unger säger.
Ville man äta, dricka vin eller festa efter midnatt fanns det före 1980 inte mycket att välja mellan i Stockholm. Här fanns Victoria (fast det var ganska litet och mest för grundaren Åke Söderqvist och hans vänner), Atlantic (som var en nattklubb), Alexandras (som också var nattklubb och inte lätt att komma in på för vem som helst) och Röda Rummet (där dåtidens proggare och fattiga musiker satt och sög i sig öl). Kroggäster fick under denna istid dessutom välja mellan att stå i baren, eller sitta vid ett bord. Att ta med sig glaset från baren till bordet kunde leda till ”en cocktailpartystämning”, som en myndighetsperson informerade en häpen Pelle Unger.
Café Opera förändrade allt detta.
Det var stort och öppet med en jättelång bardisk. Det tillät gästerna att ta med sig glasen till bordet. Det var vackert med sitt tak med målningar av Vicke Andrén. Det öppnade till lunch och fortsatte därefter nonstop genom eftermiddag fram till sena natten då dansgolvet var fullt.
Under hela tiden kunde man dessutom mumsa i sig en blandning av husmanskost och finare franskt tack vare Werner Vögeli som stod bakom menyn. Gamla gottegrisar minns fortfarande med välbehag chokladmoussen som på franskt vis serverades ur en stor skål. Hyfsade priser var det också. Framgången blev omedelbar. Något som faktiskt förvånade Anders Gunnarsson, grundaren och Café Operas första restaurangchef.
– Jag trodde egentligen inte att det skulle hålla hela vägen ut, säger han. Antingen skulle lunchen eller middagen falla, eller natten. Jag trodde inte att alla delar skulle fungera. Och jag trodde att det skulle ta ett tag att etablera konceptet, men det gick på en gång.
När Anders Gunnarsson blev tillfrågad av Operakällaren om han hade lust att ta sig en titt på dåvarande Operagrillen för att se om han kunde tänka sig att göra något nytt av den, hade han krogerfarenhet från Victoria och Alexandras. Men framför allt hade han då arbetat tre år i New York som butler åt FN-ambassadören Anders Thunborg.
– Det är klart att New York påverkade mig väldigt mycket. Men jag var också väldigt hungrig. Jag ville skapa en riktig mötesplats, och jag ville göra den så bred jag bara kunde, säger han.
Den gamla inredningen med sina bås revs därför ut. In kom en ny som inte bara gav gästerna möjlighet att cirkulera runt och titta på varandra, utan också möjlighet att visa upp sig. Ett ställe designat för både fluktare och exhibitionister. Café Opera var med andra ord som gjort för musiker, skådespelare, journalister, modemänniskor – och för dem som ville umgås med dessa. Men konceptet byggde inte på kändisar, påpekar Anders Gunnarsson. Det byggde på en blandning av människor med olika stil och ålder.
– Om jag under en kväll sett folk komma klädda i både jeans och smoking, unga och gamla – då var jag nöjd, säger han.
Men det var den okonventionella blandningen som ledde till att kändisar kände sig trygga att ströva fritt. I baren kunde därför gemene man finna sig ståendes bredvid Ulf Lundell, Tommy Körberg, Johannes Brost, Magnus Uggla och Tomas Ledin. Hade man tur kunde man se David Bowie dansa, Tom Jones äta middag och alltid var där något utländskt rockband som spanade efter svenska blonda brudar. För till Café Opera kom alla, förr eller senare.
Man kom till lördagsluncher, eftermiddagsdrinkar och middagar som hade en tendens att dra ut på tiden och så att klockan hann slå tolv. Det var då den stora blixtrande spegelbollen sänktes ned till tonerna av Viljans Triumf av Vangelis för att markera att natten började, inte minst för matgästerna.
Spegelbollen drog för övrigt till sig en egen publik som häpet tittade upp i taket och sade ”åh” och ”ah” för något liknande hade man aldrig tidigare sett, åtminstone inte i Sverige. Senare byttes den ut mot ”de flygande stekfaten”, åttkantiga doningar av rostfritt stål upplysta av blått stroboskopljus som vid midnatt majestätiskt gled genom luften till nya ”åh” och ”ah”. Även de var specialgjorda för Café Opera av Jerry Jansson som skrattar gott vid minnet.
Många är de dagar och nätter som tillbringades på Café Opera när det begav sig. Det blev som ett extra vardagsrum. Hemtamt. Alltid kände man någon. Många är också de gånger man lovade sig själv dyrt och heligt att ”aldrig mer”. Aldrig mer skulle man dricka så många glas vin, vara ute så sent och prata sig hes med folk man kände, eller kom att lära känna. Men så kom alltid någon och frågade om vi inte skulle gå på Café Opera och varför inte? Det var ju så kul, roligare än på något annat ställe i Stockholm.
Frågar man Pelle Unger, som var med från allra första början tillsammans med Anders Gunnarsson, så är det just ”glädje” han nämner som svar på frågan om vad det egentligen var som gjorde Café Opera så unikt.
– Där var mycket glädje, framför allt hos personalen, säger han.
Inte minst fanns hos personalen en smittande entusiasm och nybörjarglädje. Bara hälften kom från restaurangbranschen, resten kom från alla möjliga håll för dra till sig en ny och kul publik som kunde känna sig hemma. Och det där med serveringsvana, herrejösses vem brydde sig när man hade så … just det, kul.
Med åren ökade trycket på Café Opera och alla fick inte längre plats.
Anders Gunnarsson införde – till ett ramaskri – stamgästkort till de 1 500 trognaste gästerna som därefter kunde slinka förbi kön och dessutom känna sig lite extra utvalda. Så odemokratiskt. Så självklart, tyckte Anders Gunnarsson som jämförde sina stammisar med vilka stamkunder som helst.
När Pelle Unger tog över chefskapet 1984/85 inleddes en ny sorts era med numera mytomspunna ”hemliga” konserter. Ryktet om att någonting skulle hända under kvällen spreds som en löpeld genom stan och det gällde att vara i tid, eller stammis, om man ville ha chansen att vara med om något extra. Som att se Dire Straits spela från klockan tolv tills Café Opera stängde. Eller Dizzie Gillespie. Raj Montana Band. Cheap Trick. Michael McDonald. För att inte tala om alla olika konstellationer som sattes samman bara för att musikerna tyckte det var kul att få spela, och få göra det opretentiöst.
Ja, det var härliga tider. För det går inte att komma ifrån att Café Opera till en början var en berusande blandning av nyhetens behag, entusiasm och glädje över att spränga gränser, av alla sorter. Men tiden hann i kapp. Den gamla publiken växte inte bara upp och ersattes av en ny. Massor av nya ställen öppnade och det var möjligt att roa sig ända till klockan fem. Den allmänna stämningen hårdnade. Gäster som blev nekade i dörren skulle plötsligt slå sig in. Dörrvakterna började bära skyddsväst. Det gick inflation i Vip-kort och kändisar. Inte minst vände vinden bort från ambitionen att blanda progg och Prada, gammal och ung. Ställen blev allt mer specialiserade. Antingen var de till för de ena, eller de andra.
Idag leker lika och rika barn bäst, och helst av allt på Stureplan.
Vem vet var de som fyllt trettifem tagit vägen. Kanske stannar de hemma och bygger om sina kök. Tiderna förändras och allt var verkligen inte bättre förr. Men det var i alla fall roligt så länge det varade. Väldigt roligt.
