Förra fredagen hade Måns Månssons ”Hassel – privatspanarna” Sverigepremiär på Grand i Stockholm (kommer simultant på bio, vod och dvd nästa vecka). Lars-Erik Berenett återvänder till rollen som Roland Hassel – här skickligt ryckt ur sin vanliga kontext – en polis som inte kan släppa Palmemordet. Det är ”en ovanlig film, närmast naivistisk” för att citera privatspanaren Sven Anér, som har en cameo-roll .

Jag ångrar bittert att jag inte gick dit eftersom den efterföljande frågestunden verkar ha varit en av århundradets hittills mest minnesvärda. Bland annat namngav Anér den han anser är mördaren, live från scenen (”Det blev en applåd”, skriver han nöjt på sin blogg.)

Vår förre statsminister förekommer i två filmer under hösten. Tycker jag, men om man värderar publicistiska röster utifrån deras tyngd, råder det just nu medial konsensus om att Olof Palme förekommer i tre filmer.”Palme”, ”Hassel – privatspanarna” och ”Call girl.”

Själv har jag fortfarande inga problem med att se Magnus Krepper som en arketypisk, symbolisk, statsminister, även om jag fattar att han lånat attribut från Olof Palme. Liksom Dag Malmberg som spelar ”oppositionsledaren” (som också köper sex i filmen) har lånat drag, mer rent fysiska, från Thorbjörn Fälldin.

Som filmskribent och filmvetare är jag glad över det senaste årets alla filmdebatter. Just nu är frågan om gränsen mellan fiktion och förtal på film överallt. Det vore högintressant att se hur man juridiskt bedömer den gränsen, om nu ”Call girl” blir ett rättsfall. Även om jag önskar att debatten handlat om generellt, patriarkalt förtryck istället. ”Med tanke på att filmen heter ’Call girl’ – är det inte väldigt mycket snack om gubbarna?” twittrade Annika Lantz i onsdags.

Att ”Call girl” är en oärlig film som inte vågar stå för vad den säger, är just nu en vanlig åsikt i medierna. De svenska medierna. En relevant fråga här är om produktionsbolaget Garagefilm och Mikael Marcimain, nyligen regiassistent på ”Tinker, tailor, soldier, spy”, spelade in jätteprojektet ”Call girl” med endast en inhemsk publik i åtanke.

”Call girl” fick ett fantastiskt mottagande på filmfestivalen i Toronto i början av september (den vann kritikerjuryns debutantpris.) ”Trots en hel del nakenhet är Marcimains tonfall aldrig sensationalistiskt”, skrev Hollywood Reporter. Variety tyckte att ”Mikael Marcimains mästerliga långfilmsdebut är en köttig, aldrig sensationalistisk politisk thriller”. Recensenterna uppfattade inga anspelningar på historiska personer. Innebär det att de läste filmen felaktigt?

”Det är Palmehajp just nu”, för att citera en kollega. Och det är inte en dag försent att Sverige jobbar vidare med det nationella trauma som det ouppklarade mordet är. 26 år senare är vi fortfarande i chock och ser Palmehatare överallt.