26 februari 2008

Gamla riksarkivet på Riddarholmen har stått tomt i 40 år. I Stadshuset sitter en relativt nytillträdd borgerlig allians, som vill pröva en ny kulturpolitik också i Stockholm.

I det läget uppvaktar Tsatsikiböckernas framgångsrika författare Moni Nilsson-Brännström samt hennes syster och svåger, barnfilmarna Lotta Nilsson och Anders Bergh, Stockholms kulturförvaltning.

Deras bolag Zingo film har avslutat arbetet med biofilmen Hoppet om ett par invandrarkillar efter Moni Nilssons manus.

Nu vill de skapa film- och teaterkultur på ett annat sätt, i en lokal som ska vara större än ett biopalats. De tror att Gamla riksarkivet vore perfekt för ”Rikets viktigaste viktigheter”, som barnen kallas i ansökningarna.

16 september 2008

Initiativtagarna har byggt vidare på sin idé och hunnit uppvakta många inom kulturen. I sin förstudie – som har kommit till tack vare bidrag från stad och landsting – uppskattar de att Gamla riksarkivet kan locka en halv miljon besökare per år, ha 60 anställda och ge hundratals kulturjobb. Kalkylen bygger på 7 000 besökande barn per vecka.

Kulturförvaltningen har ännu inte synat förstudien närmare när Stockholmsregionens två ledande kulturpolitiker Madeleine Sjöstedt och Karin Ekdahl Wästberg, båda FP, skickar ut ett pressmeddelande om att ”stad och landsting ska spela en aktiv roll i finansieringen av Palatset”. De lovar miljonbelopp – och får stora rubriker.

Det är nu två år kvar till valet och inom kort ska alliansen skriva in samarbetet med ”Barnkulturpalatset” i Stockholms stads årsbudget för 2009 – vilket kommer att upprepas i tre år till.

Av förstudien framgår att Zingo film saknar egna pengar till projektet, men snart kommer de ändå att få hyra ett åttavåningshus på 5 000 kvadratmeter mitt i city.

18 maj 2009

Fastighetsverket tar Stockholmspolitikernas starka uppslutning kring projektet som en garanti för verksamheten. Fastighetschefen Charlotta Andersson skriver kontrakt med Zingo film från Botkyrka. I och med att Gamla riksarkivet har fått en hyresgäst kan regeringen ge grönt ljus för en renovering för över 200 miljoner kronor.

Anders Bergh och Lotta Nilsson är sanna kreatörer. De förbereder nu Palatsets framtida verksamhet med många bidragsfinansierade delprojekt. Genom barnklubben Very Important Palatset People, VIPP, får barn tycka till om allt från möbler till mat. Projektets inslag av ”barnmakt” väcker mycket uppmärksamhet och genererar senare en avhandling vid Barnkulturcentrum på Stockholms universitet.

Sommaren 2009 spelar initiativtagarna teater på Barnens ö. Det är en del i den kreativa marknadsföring som görs i väntan på renovering. Palatset-projektet omfattar nu idéer om allt från miljötänkande till integration. Man har kontor i Gamla stan och en nyrekryterad vd från finansbranschen.

18 mars 2010

Det är ett och ett halvt år kvar till Palatsets invigning, men varningsklockorna har redan börjat ringa. På både Fastighetsverket och Stockholms stad vet många nu att barnkulturhuset är ett högriskprojekt med stora ekonomiska problem. För att slippa ”surr på stan” om en likviditetskris mejlar Palatset ”konfidentiellt” till kulturförvaltningen hos sin största bidragsgivare Stockholms stad. Kulturpengarna slukas i rasande takt av inredningsarkitekter och byggkonsulter. Ett skäl är att Fastighetsverket enligt hyreskontraktet inte står för inredning och installationer.

Ytterligare ett problem är att den finansiellt kunniga vd-n Wiveka Burgaz har hoppat av för flera månader sedan och ännu inte ersatts. Det saknas också styrelseordförande. Natur & Kulturs vd Eva Swartz Grimaldi är en av många som tackat nej.

För eldsjälarna börjar nu en hård kamp för att mot alla odds ro drömmen i land. De jobbar ”som bävrar”, men samtidigt spjärnar tjänstemännen i Stockholm emot på grunder som bristande finansiering och oklar styrelse.

Kulturchefen Bo Andér, som snart ska pensioneras, låter tjänstemännen på formella grunder försena utbetalningar till Palatset. ”Jag såg att det var några glada laxar med för stora visioner”, förklarar han i efterhand. Men det är snart val i Sverige och ett barnkulturpalats lett av driftiga entreprenörer är politiskt prioriterat. Stockholms allianspolitiker är för, och oppositionspolitikerna säger inte heller nej.

1 oktober 2011

Palatset invigs med pompa och ståt. Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt håller tal och kronprinsessan Victoria klipper band. Tidningarnas barnpatruller ger höga betyg, men det grymtas lite om inträdet på 120 kronor. Palatsets ledning har fått backa från ursprungsidén att ha öppet varje dag, lönekostnaderna är för stora. Öppettiderna begränsas till helger och lov.

17 januari 2012

Fiaskot är ett faktum. Palatset går i konkurs efter att ha varit öppet i mindre än fyra månader.

Från offentligt håll har det pumpats in över 30 miljoner kronor och nästan lika mycket från privata sponsorer. Därtill kommer renoveringen av huset för över 200 miljoner. Zingo films idé har med andra ord frigjort kapital på över en kvarts miljard. Ändå har pengarna bara räckt till två månadshyror.

”På sätt och vis är det fantastiskt att de nådde så långt som de gjorde”, konstaterar Bo Andér, som fortfarande förvånas över att ingen politiker sa stopp och lägger stor skuld på kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt.

Lotta Nilsson och Anders Bergh trodde på visionen in i det sista. Och på att politikerna inte skulle svika barnen när de hade nått så långt.

”I Botkyrka där vi var tidigare, gjordes projekten i symbios med kommunen. Men här i Stockholm skulle allt ske med ansökningshandlingar om stöd. Det var där någonstans som allting blev så tokigt”, säger Lotta Nilsson.

I Palatset är det nu tyst och stilla. Besvikelsen är stor. Inte bara bland de 20 000 barn som hann upptäcka Palatset, utan också bland de många som jobbade i Palatset och under lång tid pendlade mellan hopp och förtvivlan.

”Att det aldrig skulle gå att locka tusen barn per dag året runt förstod jag redan sommaren 2010 på en publikdag på Riddarholmen. Riktigt så spännande var det inte”, berättar en tidigare medarbetare som tycker att det var ”kapitalförstöring att bygga vidare på något som inte kunde hålla”. Han är kritisk till att man så tidigt kände till problemen, men ändå körde på:

”När Palatset sedan bara kunde ha öppet på helger, räckte enkel matematik för att inse att det aldrig skulle gå.”