LONDON
Jag har för första gången i mitt liv just fyllt i en ackreditering för filmfestivalen Cannes.
Den ska inte skickas in på flera månader, men eftersom northern soul-dramat Souled out är en av filmerna där så är det dags att åka ner till Rivieran i maj.
Förra veckan pratade vi om Shane Meadows nya film Somers Town och någonstans är det mycket enkelt att dra en röd tråd från Meadows subkulturella precision i skinheaddramat This is England till möjligheten att låta regissören Shimmy Marcus Souled out utspela sig bland nordbrittiska soulfanatiker 1974.
I Sverige har northern soul, denna så engelska arbetarklass-omfamning av bortglömd svart amerikansk soulmusik, sedan tjugo år tillbaka växt sig till ett oproportionerligt logiskt inslag i klubbvärlden.
Men när jag 1981 för första gången konfronterades med det här långlivade fenomenet var det fortfarande något som hittills aldrig hade lyckats nå utanför Storbritanniens gränser. Så jag kanske tar det här personligare än de flesta.
Nu i veckan läste jag nyheten om att Shimmy Marcus precis har inlett inspelningen i en bingohall i Stoke-on-Trent så snarlik klassiska (numera rivna) klubben The Wigan Casino som möjligt.
Dagligen påminns man om hur närvarande och inflytelserik den här företeelsen är i mitt adopterade hemland. Det spelas northern soul-sånger på samtliga radiokanaler mitt mellan Girls Aloud och Yeasayer. Något man bara gör för att det är en musik som alla känner till. Kanske inte låten i fråga, men alla har på något vis berörts av northern soul.
Här sågs en numera klassisk dokumentär om northern soul när den visades på ITV 1977 av 27 miljoner människor.
Ja, 27 miljoner.
Där finns en förklaring så god som någon till varför 60-talssoulens furiösa tamburiner aldrig slutar utgöra grunden som all brittisk soulmusik fortsätter vila på.
