Under hösten har oroliga röster höjts mot den ökande robothandeln på börsen där algoritmer, en sorts datorprogram, köper och säljer aktier helt utan mänsklig inblandning.

Också i kultursfären överlämnas alltmer kontroll från människa till maskin, och algoritmerna har blivit den kanske viktigaste faktorn som bestämmer vår kulturkonsumtion. En algoritm är en instruktion till en dator att utföra en uppgift på ett förutbestämt sätt. Lite som ett recept som innehåller ett antal steg som resulterar i en viss maträtt.

Alla som handlar böcker, musik eller film på nätet är förtrogna med de rekommendationer på fler köp som sajterna ger. Genom att använda den information som de har om dig – som tidigare köp, kön och ålder – tar algoritmerna över den guidande roll som butiksbiträden, vänner och tidningar tidigare hade.

Senaste tillskottet i floran av tekniska tjänster som ger personanpassade rekommendationer är musikplattformen Spotifys nya applikationer som just nu lanseras. En del av dem bygger visserligen på högst mänskliga urval från tidningar som The Guardian. Men andra, som Last.fm, analyserar vad du lyssnar på och rekommenderar ny musik utifrån det. Spotifyappen We are hunted skannar av sociala medier och bloggosfären, medan Moodagent även analyserar själva musiken och kategoriserar den efter olika känslostämningar.

Bakom allt: Algoritmer. Programmerade att förutse vad just du vill lyssna på. Alla är dock inte stormförtjusta över utvecklingen.

”Inget dödar musikupplevelsen så mycket som att låta någon algoritm beräkna vilken musik jag vill höra. Att utveckla sin egen musiksmak är väl hela poängen? Att dra in datorer i det är som att betala någon för att programmera en robot att ha sex åt dig så att du slipper”, skriver it-gurun Jaron Lanier i en krönika i The New York Times.

Nätsajterna är av konkurrensskäl hemlighetsfulla om hur stor del av försäljningen som genereras på det här sättet. Men enligt vissa uppgifter ses så mycket som 60 procent av alla filmer på amerikanska betalsajten Netflix på grundval av sajtens eget rekommendationssystem.

Inte heller när vi handlar i fysiska butiker är vi förskonade från algoritmernas diktat, eftersom vi ändå ofta fått information via internet om skivan, boken eller filmen vi valt att köpa. Framför allt Google samlar enorma mängder information om varje enskild användare av sökmotorn, och företagets avancerade algoritmer visar dig de sidor – och annonser – som de tror att du personligen är intresserad av utifrån vad de vet om dig.

Även andra aktörer som Facebook och Youtube, som vi i allt större utsträckning tar del av nätet genom, filtrerar vad du får se utifrån den information de har om dig.

Men kan datorerna verkligen veta vad vi vill ha? Visst kan de det, och det är kanske just det som är problemet.

–Kvalitativt sett är det ofta jättebra rekommendationer. Men ur en kulturpedagogisk synvinkel ger de oss bara godis och det gör oss dummare. Jag tycker att så många som möjligt ska exponeras för så mycket kvalitativ kultur som möjligt, inte bara det som redan intresserar dem, säger Thore Husfeldt, algoritmforskare vid Lunds universitet.

I ett bredare perspektiv ser han här ett allvarligt demokratiproblem. Den personaliserade filtreringen av nätet ger oss en snävare och mer egocentrisk bild av omvärlden.

–Yttrandefriheten tror jag än så länge stärks av informationsteknologin. Men det offentliga rummet är hotat, eftersom det sker en fragmentering av det.

Algoritmerna används inte bara för att hjälpa oss att göra våra kulturella val. De används också alltmer för att skapa kulturen. Ett exempel är mjukvarutillverkaren Epagogix som utvecklat ett verktyg som analyserar filmmanus och förutspår hur mycket pengar filmen kommer att dra in om den blir gjord.

It-entreprenören Kevin Slavin varnar för de långsiktiga konsekvenserna och jämför med den blixtkrasch som inträffade på New York-börsen förra året till följd av algoritmhandeln.

–Det leder till regression och producerar en monokultur där allt är perfekt tills blixtkraschen plötsligt kommer. Om datorer bestämmer vilka filmer som blir gjorda, hur ser den kraschen ut när den når nöjesindustrin? Kanske har den redan inträffat, sade han nyligen i en nätsänd föreläsning från Genève.

Hur algoritmerna är utformade är oftast affärshemligheter, och sanningen är att de nu är så många och så avancerade att inte ens de som skapat dem – företrädesvis datanördar i Kalifornien – längre har full överblick.

Datavetaren Thore Husfeldt vid Lunds universitet tycker att grundläggande programmering borde vara lika självklart i skolan som att lära sig att skriva, inte bara att läsa.

–Vi har undervisning i kemi och fysik och annan 1960-talsvetenskap, men man lär sig inte mer om algoritmer idag än för 20 år sedan. Uttrycket ”programmera eller bli programmerad” är en observation av att nästan allt som påverkar dig idag är program eller algoritmer. Och om du inte kan hantera det är det du som blir spelpjäsen för programmen.