”I mina ögon är detta är ett konstverk som står för sig själv. Jag är mycket stolt över att ha försett Tomas Alfredson med materialet, men vad han har gjort av det är ljuvligen hans eget.”

Ett ark papper av väl valda ord, daterade 23/7–2011, damp just ner i Venedig. Rubriken är ”David Cornwell’s statement on Tomas Alfredson’s Tinker, Tailor, Soldier, Spy”, och sagde Cornwell är författaren som under ett halvsekel har använt pseudonymen John le Carré. Han levererar en tirad av ros åt filmatiseringen han just har sett, filmatiseringen av hans roman Mullvaden. Två komponenter renderar särskild begeistring; Gary Oldmans tolkning av George Smiley, vilken enligt le Carré ”Alec Guinness skulle ha gett en stående ovation”, dels Alfredsons iscensättning, som le Carré även passar på att kalla ”superb”.

Oldman själv, till skillnad från le Carré på plats i Venedig, ligger inte långt efter i sin beskrivning av regissören av filmen som enligt Oldman resulterat i ”min bästa prestation någonsin, ifall du frågar mig”.

– Att Tomas dessutom är svensk är nog väldigt rätt i sammanhanget, reflekterar Oldman och syftar på det faktum att regissören inte är en engelsman.

– Det hade kunnat riskera att stoffet behandlades för sentimentalt om till exempel Mike Newell eller någon annan av våra egna, annars utmärkta, filmare hade gett sig på det. Tomas visar precis rätt distans, anser jag, samtidigt som han har ett skarpt öga för detaljer.

Ganska bergtagen av nämnda detaljer är kritikern Martin Palmer från The Times, som fortfarande går och fascineras av filmens murriga tapetmönster, där nyanser av brunt, grönt och grått porträtteras med fingertoppskänsla. Som helhet kallar han filmen fulländad. En liknande uppfattning har Daily Telegraphs David Gritten, som nästan hånskrattar åt frågan om huruvida han tyckte om filmen.

– Skojar du, gosse?! Den är ju helt fantastisk!

Och visst ser det ut som om filmen är på väg att både bli en modern klassiker i sin genre och ett ordentligt avstamp i en profilstark internationell regikarriär. En fullsatt presskonferens riktade merparten av frågorna till Alfredson, trots att han var omgiven av ett sällskap bestående av Oldman, Colin Firth, John Hurt och andra i filmens superensemble.

Alfredson berättar att det aldrig fanns några kommunikationsproblem mellan honom och skådespelarna.

– De är så hjälpsamma, engelsmännen, när man är svensk. De talar långsamt och tydligt till en, som om man var en äldre man.

Att filmens komplexa struktur med alla labyrintgångarna i spioneriaffärerna och ett dialogrikt manus som nog kan kräva en ganska sofistikerad åskådare oroade inte och Colin Firth uttryckte det väl:

– Här talar vi det bästa språket på det bästa sättet som det går på en duk. Sådan kvalitet kommer alltid att efterfrågas.

Om atmosfären i filmen uttryckte sig John Hurt allra bäst.

– Jag var ju faktiskt med under hela det kalla kriget. Så det var ett stort privilegium att få göra den här filmen. Jag kan bekräfta att tidsandan är perfekt.