Ingen av förra seklets filmare är så livskraftig som Alfred Hitchcock. Hans filmer har behållit sin popularitet, och ständigt dyker han upp i nya sammanhang och får ny aktualitet, inte minst genom andra konstnärer. Den belgiske konstnären Johan Grimonprez långfilmslånga video Double Take som visas på Magasin 3 är både hyllning till Hitchcock och ett finurligt återanvändande av honom.

Grimonprez parallellställer Hitchcocks Fåglarna – en pionjärfilm med sin kombination av skräck och katastrof, gjord 1963 – med Kalla kriget, Kubakrisen, Kennedymordet, kärnvapnen, månfärderna. Double Take är 80 minuter lång och bör helst ses från början till slut trots att den visas i loop. Vi får en mörkt uppsluppen historielektion där fiktion blir verklighet, och verklighet fiktion – ett spel med speglar.

Double Take varierar dubbelgångarmotivet, denna skräckberättelsernas arketyp alltifrån Poe, Hoffmann och Stevenson och använt av Hitchcock själv, inte minst i hans populära tv-filmer under vinjetten Hitchcock presenterar. Identiteter dubbleras och blandas samman, ofta med våld och död som följd. I Double Take blir stormaktspolitiken under 50- och 60-tal en dubbelgångare till skräckfiktionerna, och alldeles särskilt till den apokalyptiska filmen Fåglarna. Men dubbelgångaren blir också ett sätt att förstå Sovjet och USA som imitatörer.

Grimponprez ger oss ett kollage av fiktion, reklam, politik och personkult, med liknande blandning av det trivsamma, det oväntade och det kusliga som hos mästaren själv. Hitchcock som skickligt matchade sin persona i medier blir jämbördig med Kennedy, Nixon och Chrusjtjov, fast med konstnärens ironiska och profetiska insikter. Double Take är postmodernism light, bitvis oerhört rolig, fast för den skull inte utan tanketyngd: Kalla kriget, denna i efterhand så besynnerliga epok, förvandlas till en film regisserad av Alfred Hitchcock.

Så stor blir hans auktoritet att han till och med styr mitt sätt att uppfatta Truls Melins sjukhusgröna utomhusskulptur Mentalt sällskap som Magasin 3 visar samtidigt med Double Take. Med sina ensamma figurer fångade i en orörlig struktur dubblerar skulpturen klätterställningen i Fåglarna, den som i filmens starkaste scen fylls av vämjeliga korpar och som Camille Paglia i en berömd tolkning ser som själva emblemet för filmen.

Fåglarna i Hitchcocks klätterställning och de två ensamma figurerna i Melins rätt likartade konstruktion blir varandras motsatser: det främmande kollektivet som hotar individerna i ena fallet, de oskyldiga offren för kall opersonlighet i det andra. Inkräktare och infångade.

Så blir två konstverk inte bara verklighetens dubbelgångare utan också varandras – slump eller avsikt eller kanske både och.