Kista världsmusikfestival
Kulturhuset, hörsalen

Den världsmusik som utövas i Sverige bidrar till Sveriges kulturella utveckling. Det hävdade festivalens initiativtagare Rostam Mirlashari i sitt inledningstal och han talade också om vikten av att kunna ”bevisa” att till exempel Kistas musikaliska skatter kan vara viktiga element i denna utveckling. Festivalen inleddes med ett solostycke på qanun (hackbräda), spelad av Kistabon Emad Shakoori. En intressant inledning i traditionell modal stil som övergick i mer västerländska klanger. Där fanns just ett kanske litet överspänt behov av att vilja bevisa något.
De tre kvinnorna i Namah Ensemble & Zarbang framför persisk dans varvad med indiska handrörelser, kurdisk ringdans samt dervischisk virveldans. De hör hemma bland annat i Los Angeles, och det märks dels på hur modern balett smugit sig in i solodansaren Banfsheh Sayyads koreografi, dels på inriktningen mot publikfriande show. Men så småningom distanserar sig dansarna från detta; glada orientaliska
kvinnor blir mystiska orientaliska kvinnor, med explicit sensuella rörelser som förstärks av sidentygets böljande.
Med de fem svartklädda slagverkarnas demoniska klanger var det ett tag bäddat för gycklarspel med eld och svärd, men i stället övergick de till ett rytmbombardemang som kulminerade i en hednisk ritualdans, där de slänger med huvud och överkropp tills armarna hänger och transen fullbordas.

Från den kurdiska diasporan i Europa och från olika delar av Kurdistan har musiker samlats kring Goran Kamil och den i Sverige bosatte sångaren Jalal Naghshbandi. Med sin lena röst med de smakfullt improviserade koloraturerna i höga register lyckas sångaren övertyga om att han är en värdig arvtagare till den kurdiska sångtraditionen.
Den mest solida och sammanhållna konserten stod Sabahat Akkiraz för. Med stor scenisk närvaro och med klar och fyllig röst sjöng hon först sånger ur den alevitiska traditionen i Turkiet. Aleviterna har en egen religiös och kulturell sfär, där sakral dans och musik är viktiga
element. De två flöjtinstrumenten samt den spartanska rytmiken gör att musiken skrider fram.
Riktigt längtansfulla turkiska sånger men även mer dansanta låtar blev det mer av mot slutet, och under den sista låten reste sig delar av publiken och gav allt till takten av två stortrummor i en ringdans nedanför scenen.