Helene Billgren i sin ateljé i Vasastan.
Foto: Dan Hansson
”Soprum” står det på den vita plåtdörren utmed en bakgata i Vasastan. Men det är inget soprum, även om det kan vara utstuderat skräpigt i Helene Billgrens ateljé (hon trivs i det och vill ha det så). Utan ett kamouflage som döljer makarna Billgrens verksamhet i två vintage-murriga våningar. Herr Ernsts stora ateljé i källaren och fru Helenes något mindre i gatuplanet.
–Värst vad det blivit spring här inne, säger maken apropå visst medieintresse för makans nya utställning och drar sig sedan klädsamt nedåt.
Utmed väggarna och mitt i rummet står ett 20-tal pannåer som alldeles strax ska fraktas över till galleriet, Helene Billgren har börjat måla igen för första gången på kanske 20 år.
–Nästan alla människor som håller på med konst har målat någon gång. Jag målade under tiden på Valand.
Hon fick sitt genombrott på 90-talet med verk på papper, teckningar i kol och krita. På ateljéväggarna sitter några pepparkakor kvar. Den som sett hennes bok Du vann Susann från 2008 känner igen dem, tillsammans med sockerbitar och röda rosetter bildar de omslagsmönstret.
Likaså kan de kännas igen av den som till äventyrs besökte hennes julutställning på Norrköpings konstmuseum för några år sedan. Det vill säga, om man nu hann se hela verket med sockerbitar och allt, innan museet fick sanera väggarna efter det att en myrinvasion gett sig på allt ätbart.
På Norrköpings museum har Helene Billgren agerat publikmagnet två gånger. Likaså är hon närmast folkkär i exempelvis Skånes konstliv.
–I Malmötrakten har de varit väldigt på, det kan komma upp till fem-sex tidningar. Men så fort jag kommit hit upp har ingen brytt sig. Det finns så många konstnärer som ställer ut hela tiden.
Den som bläddrat i nämnda boken Du vann Susann har också kunnat bekanta rejält sig med Helene Billgrens tecknade favoritgestalt, Flickan.
–När man gör figurer tror jag att man hamnar i något slags mellanålder. Det är inte så att mina gestalter hänger med i ens eget åldrande utan de stannar i mitten någonstans.
Flickan i sina olika inkarnationer på målningarna är egentligen ingen ungdom. Hon befinner sig i ett mer ålderslöst tillstånd.
–De är nog äldre än de ser ut. Det är många som är det nuförtiden, säger Helene Billgren, själv född 1952 och mor till tre vuxna barn.
Målningarna har en doft av modeteckningar från 50-talet både linje- och färgmässigt – om än med 00-talsdistorsion.
–Jag är ju därifrån. Bilderna bygger självklart på saker som finns i mitt huvud, i mitt minne och på saker jag sett genom åren.
Det är en mycket kvinnlig bildvärld, befolkad av flickor klädda i vackra klockade klänningar och toppar med sicksackmönster. Rutor och ränder letar sig ut från plaggen och bildar tecken i landskapet.
–Det måste vara kläder involverade, det är då min fantasi går igång. Det är då jag kan placera mina figurer, visa vilka de är, vad de vill och vad de gör. Det är där jag sätter mina karaktärer.
Helene Billgren är inte mycket för gängse minimalistiska kulturklädstil. Med sinne för vintage långt innan det blev inne kan hon se ut som om hon klivit ut ur sina egna verk.
–Det funkar när man är konstnär, det är ingen som opponerar sig, i alla fall inte ansikte mot ansikte.
När Helene Billgren häromåret började med färg och pensel igen var Ernst Billgren något av hennes lärare.
–Han gav mig det bästa tipset jag någonsin fått, nämligen att man aldrig ska ta en ren pensel när man målar. Det blir inte bra, utan man ska blanda in lite smuts. Det blir mycket livfullare. Det har jag verkligen tagit till mig.
–Men jag är mycket kladdigare än vad han är. Jag kan använda min smutstrasa och gnugga in en målning med den.
Hur funkar kommunikationen mellan er?
–Jag brukar fråga honom emellanåt om jag har problem med måleriet, men det är inte så att jag springer där hela tiden. Och då kan han komma med en bra lösning.
I ett ateljéhörn står en målning av en frånvänd dam med spanskt hårsvall och flamencovacker klockad kjol. Señoritan betingar ett pris på 75000 kronor på galleriet. Detta jämfört med Helene Billgrens teckningar för 8000 kronor och maken Ernsts målningar som kan kosta en halv miljon.
–Jag har ingen prisbild än så länge. Ernsts saker är ju i en klass för sig tillsammans med verk av några få andra.
Är det jobbigt att leva i skuggan av det?
–Jag lever inte i skuggan, jag lever i släpljuset. Det faller lite ljus på mig också.
