Eldstrider på gatorna. Ouppklarade mord. Vittnen som inte vågar tala. Lättmutade snutar. Skumma politiker. Massor av dollar i omlopp. Och överallt unga amerikaner – flera av judiskt, irländskt eller italienskt ursprung – som påträffas i sönderskjutna bilar med huvuden som perforerats av så många skott att personerna knappt går att identifiera.

Bilden känns igen. Och den är korrekt. Just så var det verkligen i Chicago på 1920-talet, särskilt efter det att de stora ”ölkrigen” mellan stadens gangsterligor brutit ut 1923. Och än värre blev det när storbossen Johnny Torrio pensionerade sig 1925 och lämnade sitt vacklande imperium i arv till kronprinsen Al Capone – Scarface – den man som mer än någon annan har kommit att personifiera epoken.

Henrik Höjers bok Al Capone: Gangstern och den amerikanska drömmen är ett försök att teckna Al Capones verkliga liv, inte den mytbild som har spritts i mängder av filmer, serietidningar och (så kallade) biografier. Med Capone som centralfigur skildrar Höjer även 1920-talets Chicago ur mängder av allmänt ljusskygga perspektiv. Här finns bordellerna (Capone fick syfilis och blev steril när han jobbade där i början av karriären), öllangarna, lönnkrogarna, invandrarkvarteren, de korrupta poliserna, tidningsmurvlarna och inte minst blomsteraffärerna (gangstrarna tävlade i att överösa varandras kistor med kostsamma blomsteruppsättningar vid de frekventa begravningarna).

Det är omöjligt att inte ryckas med i skildringen av de bisarra brottslingarna i 1920-talets Chicago, ömsom charmiga och ömsom livsfarliga klädsnobbar med stinna dollarbuntar och avsågade hagelbössor. I sällskap med psykopater som Frank McErlane, Hymie Weiss och Dion O’Banion har läsaren aldrig långtråkigt.

Till de mest fascinerande insikter som Höjer bjuder på är att Al Capones berömmelse var tämligen senkommen. Först efter Valentindagsmassakern den 14 februari 1929, som i praktiken innebar början till slutet på hans karriär, blev han rubrikernas man. Al Capones rykte som världens farligaste brottsling spreds över jordklotet under 1930 och 1931, samtidigt som lagens långa arm äntligen nådde honom och han hamnade i fängelse för skattebrott. Därmed inte sagt att Capone hade varit en svag gangster dessförinnan. Tvärtom, genom att leda en framgångsrik Chicagoliga i hela sex år – sex år av hårda krig mot rivaliserande gäng – har han under alla omständigheter mutat in ett betydande revir i den amerikanska kriminalitetens blodiga annaler. Dessutom gjorde han en poäng av att vara öppenhjärtig mot journalister och visa upp en glättig front utåt, inte minst när han levde lyxliv i Florida. Men i 1920-talets Chicago var han i allt väsentligt bara en av många gangsters.

Henrik Höjer återkommer flera gånger till en socio-ekonomisk paradox som fascinerade sociologer redan på 1920-talet. Å ena sidan var gangstervärlden, har man menat, ett uttryck för ”feodala” värderingar, en gammaleuropeisk värld som hade inplanterats i USA:s städer av invandrare från Italien, Polen och Irland. Bossarna betedde sig som lantliga jordägare under l’ancien régime eller som bruksägare på 1800-talet, med såväl dyra vanor som socialt ansvarstagande mot nödställda i hemkvarteren. Å andra sidan symboliserade gangstrarna de mest extrema varianterna av den amerikanska kapitalismen, the American Dream . Gangstern var en lågutbildad invandrargrabb som blev sin egen lyckas smed.

Boken saknar inte svagheter. Redaktör och korrekturläsare borde ha gjort ett bättre arbete; det är gott om faktaupprepningar och slarvfel. Att register saknas är obegripligt och oförsvarligt. Men allt som allt är Höjers bok värd beröm. Detta är god populärvetenskap som förenar akademisk sakkunskap med berättarglädje.