Trots monumentala livskatastrofer lyckades "Årstafrun" Märta Helena Reenstierna behålla sin livsglädje, visar Kristina Ekero Eriksson i sin bok ”Årstafruns dolda dagböcker” som fokuserar mer på Årstafruns känsloliv än på hennes liv som husmor.

Av Märta Helenas åtta barn överlevde bara en men han söp bort sin karriär och drunknade efter ett krogbesök.

I biografin speglas visserligen världshändelserna genom Årstafruns ögon men det relationerna till människorna omkring som är det centrala i boken.

Recensent är Ellen Mattson.

Eva Strömberg Krantz biografi över grevinnan Amelie Posse (En ande som hör jorden till. En bok om Amelie Posse ) porträtterar inte bara en starkt moralisk och visionär personlighet utan också i lika hög grad en förlorad värld, där resor alltid blev finansierade på ett eller annat sätt och där livet på dyra kurorter och långa utlandsvistelser var lika vanliga som charterresor är idag, skriver recensenten Håkan Arvidsson.

Amelie Posse levde ett ytterst brokigt och äventyrligt liv. Kvinnosaken, flyktingfrågan och freden var frågor hon var djupt engagerad i och hon varnade tidigt för Hitler.

Hennes bakgrund inom den svenska överklassen och breda kontaktnät gav henne en handlingskraft och en fantasi som knappast kände några gränser, skriver Arvidsson.

Maria Eleonora var gift med Gustav II Adolf och har ofta beskrivit som en person på vansinnets gräns, med den döde kungens hjärta i ett skrin, vankande genom sorgklädda slottsgemak, i mörker och tårar. Moa Matthis bok "Maria Eleonora: drottningen som sa nej" visar i stället en kvinna med stort mod som tog strid i frågor som engagerade henne.

Efter makens död tvingades hon "navigera mellan olika maktinstanser, framför allt riksrådet och dottern Kristinas förmyndarregering. Maktkampen med den styvnackade rikskanslern Axel Oxenstierna kulminerade med rådets beslut att skilja mor och dotter åt: änkedrottningen ansågs ha ett skadligt inflytande på den blivande regenten", skriver recensenten Magnus Halldin.

Ulrica Fredrica Pasch blev 1773 den första kvinnan i Konstakademien. Hennes skicklighet och trendkänslighet gav henne en imponerande kundkrets. Konstvetaren Anna Lena Lindberg skriver i sin bok "En mamsell i akademien. Ulrica Fredrica Pasch och 1700-talets konstvärld" bland annat om hur Pasch trots de egna meriterna kommit att hamna i skuggan av sin far och sin bror i konstnärssläkten Pasch.

Boken är också ett stycke spännande konsthistoria och skildrar också 1700-talets samhälls- och kulturklimat i Europa, skriver recensenten Joanna Persman.