Han säger att om jag undrar – vilket jag hinner göra minst tre gånger innan han svarar – hur det är att rutscha på baken nerför trappan på Folkoperans scen …
–… så kan jag berätta att det gör ont i arslet.
Och att hänga upp och ner i knävecken som han också gör i aktuella Silversjön, samtidigt som han fortsätter tala?
– Det är inte så högt som det ser ut från salongen. Högst någon meter till golvet.
Det har gått en dryg vecka sedan Torkel Petersson operadebuterade på Folkoperan i Stockholm, han har hunnit glädja sig över recensioner som lovordat både föreställningen som helhet och hans tolkning av polismannen Olim. Där han, förutom all talad text, blottar sin barytonstämma och utför akrobatiska nummer som fick åtminstone premiärpubliken att dra efter andan. Eller som Bo Löfvendahl skrev här i SvD: ”I denna ensemble är alla roller exakta och underbart utmejslade. Resultatet är sagolikt. I spetsen står Torkel Petersson som en mänsklig, rörande, akrobatisk Olim …”.
På kafé med en kaffekopp framför sig tonar operadebutanten ner sin rörelsedramatik. Säger att koreografin inte var planerad i förväg. Volterna, han gör åtminstone en rejäl, och alla ålningar upp- och nerför trappor föddes under repetitionsarbetet. Eftersom pjäsen och scenen och han själv behövde förstärka det sceniska uttrycket. Eller som han säger med ännu fler ord:
–Säg att det är en tolkning av texten som kommer ut genom min kropp och kryddas med akrobatik. Vilket är motsatsen till tanken: Vi gör lite underhållning och låter Torkel Petersson hänga upp- och ner.
Jo, jag har förstått. Till och med begreppet han återkommer till: att allt uppochnerande och hitochditande är rollens psykofysiska uttryck. Kanske, nu tänker vi båda högt, blev resultatet också så uppmärksammat eftersom vi inte är vana vid trappålande operasångare. Oftare står de stela som pelare och sjunger.
–Just den här pjäsen är också så sagoaktig att den inbjöd till att någon glider runt.
Första gången var det rena slumpen att han rutschade nerför en trappa. Regissören Oskaras Korsunovas såg det som ett tecken på Olims galenskap, polismannen som – om vi ska summera historien maximalt – skjuter hungrige Severin när denne stjäl en ananas och sedan försöker gottgöra sin skuld genom att vårda den skadade i slottet som han, Olim, köpt för en lotterivinst.
Du menar att han rent bokstavligt klättrar på väggarna av ångest?
–Ja, ungefär.
Repetitionstiden var extremt kort, bara sex veckor. Torkel Petersson upprepar att det var han som själv som kom på alla rörelser. Koreografen kom två, tre dagar och rättade till några småsaker.
Du hann inte ens träna extra?
–Nej, nej. Och jag är inte särskit gymnastisk. Däremot har jag en kroppsmedvetenhet som jag använt i tidigare roller.
Med andra ord: När Kurt Weills musik spelar upp är Torkel Petersson inte rädd för att bryta ben eller nacke. Däremot har han varit alldeles påtagligt nervös för att inte klara sången.
–Att stå på en operascen och sjunga med magstöd och huvudklang är så mycket svårare, kräver så mycket mer mod, än att hänga i en pinne. Fattar du?
Redan kan han undra om det kommer att kännas fattigt att återgå till talpjäser när hans tjänstledighet från Dramaten går ut.
Du vill kanske fortsätta sjunga?
–Absolut. Jag har alltid misstänkt att jag har en bra röst för att sjunga opera. Än är jag inte säker, men det här är en spännande början.
