För tio år sedan kände sig Tomas Bannerhed som en tryckkokare. Hans berättelse föddes ur en obearbetad skuldkänsla som krävde helt andra ord och formuleringar än dem han åstadkommit i sitt vanliga jobb.
- En del går i KBT i tio veckor, men för mig blev det mer psykoanalytiskt och varade i tio år.
Under två år, efter att han fått barn, rörde han inte texten alls, vilket gav honom distans nog för att kunna skriva färdigt en roman som fått kritikerna att tala om en ovanligt mogen debut.
I juni i fjol postade han manus till flera förlag. Ingen hade läst det sedan han gick ut Biskops-Arnö sju år tidigare.
- Jag tänkte, det här är vischan i Småland, det är delvis mina egna erfarenheter, om än tillskruvade i väldigt hög grad. Skulle någon vara intresserad? Men jag kände att jag var klar och att det var bra.
”Korparna” handlar om Klas, en känslig och begåvad tolvåring som föredrar fåglarna och luften framför de fattiga jordplättar som hans förfäder brukat under århundraden. Traditionens mörka hot får honom att fly in i fågelböcker och ut på äventyrliga strövtåg. Allt medan hans allt galnare pappa, med ”Hormoslyr” textat på skärmmössan och giftsprutan på ryggen, dödar skadeinsekter, verkliga som inbillade.
- På samma sätt som naturen dör av det här maniska besprutandet kvävs familjen av en närmast hermetisk slutenhet, säger Tomas Bannerhed.
Ingen kan beskylla honom för att romantisera eller försköna. I takt med Hormoslyr-pappans psykiska insjuknande framstår nedläggningen av de svenska småbruken, 1960- och 70-talens stora strukturomvandling av den svenska landsbygden, nästan som en välsignelse.
- Jag har velat ge en annan bild än den här traditionella bilden av landsbygden som ofta är idylliserande. Så här kan det också vara, hårt slit.
Tomas Bannerhed vet. Han är själv uppvuxen på ett litet jordbruk i Uråsa utanför Växjö, dock utan några krav på att ta över.
- Jag har aldrig upplevt det där trycket, det jag ville gestalta är traditionens makt. Det är väldigt lätt att känna en självpåtagen skuld och var den kommer ifrån är ett ämne för psykologen.
Inom jordbruket får de outsagda kraven en alldeles extra tyngd, framhåller han. Yngre generationer går bokstavligen i de äldres fotspår, även inomhus.
- Man kan gå in i en ladugård där det kanske sett likadant ut i hundra år, man kan se sina gamla förfäder gå och slita.
Just där hittade Tomas Bannerhed en litterärt fruktbar miljö för den isolerade och såriga familj han ville skildra. För den förpubertale Klas heter räddningen naturen - och fåglarna. Som läsare får man lust att kasta sig ut i markerna efter att ha läst en författare som framstår som en fullfjädrad - och äventyrlig - ornitolog.
- Jag blev det för att kunna skriva den här boken. Så seriös är jag, säger Tomas Bannerhed med ett skratt.
Med anteckningsblock och kikare gick han ut, dock inte för att pricka av olika arter.
- Gulsparven är ganska vanlig fågel men får man se en hanne i ett visst ljus spelar det ingen roll att man sett tusen gulsparvar tidigare.
I den småländska småbrukarvärld han lämnat bakom sig finns också en närhet till naturen som han saknar.
- Allt är så fragmentiserat och tekniskt i dag, det ligger något mänskligt i det här cykliska förhållningssättet som naturen erbjuder men teknologin inte har. Jag föreställer mig att något går förlorat, utan att jag för den skull vill bli kallad naturromantiker.
