För tre år sedan såg det ut att ta slut. Efter nio showeroch yra album skulle Ainbusk splittras. Men på lördag har Birgitta Jakobsson, Marie Nilsson-Lind, Josefin Nilsson och Annelie roswall trots allt premiär på en jubileumsshow på Scalateterna i Stockholm.

A- Vi blandar nätstrumpor med åsikter, säger den 20-årsjubilerande gruppen som på lördag spelar på Scalateatern i Stockholm.
För tre år sedan såg det ut som om Ainbusk skulle packa ihop för gott efter nio shower och fyra album. ”Efter showen går vi skilda vägar”, sade Josefin Nilsson. Istället är det höstturné på gång och skivan ”En samling” har precis släppts.
1999 hade Gotlandstjejerna tre miljoner i skulder och kris var bara förnamnet. De valde att inte gå i konkurs ”av lojalitet till sina arbetskamrater”.
- Vi satte upp ”Stolt” på China Teatern och det kändes som om det var sista gången vi satsade så stort. Sedan kom Riksteatern in, vi åkte på turné och fick fler förfrågningar. Vi har liksom inte haft tid att sluta, säger Marie Nilsson-Lind.
De konstaterar att de inte blivit rika på sitt konstnärskap, ”möjligen rika i själen och stolta över vår karriär”.
Josefin Nilsson minns hur hon upptäckte musiken genom sin åtta år äldre syster Marie.
- Vi skulle städa hemma och spelade Janis Joplin på högsta
volym. Jag hade förkläde på mig och en blå klänning, tofs i håret, dammade bokhyllan och kände att det här är på riktigt. Så vill jag sjunga.
Egentligen började allt 1984 när Ainbusk Singers, som de hette då, vann ”Talang-84” i Stockholm.
- Vi gjorde en minikabaré på sju minuter och det var en magisk kväll även om det var Spinal Tap-varning när vi inte hittade in på scen på China Teatern, säger Birgitta Jakobsson.
- Vi kände oss som lantlollorna som inte hade någon chans, tilllägger Annelie Roswall.
Men prispengarna på tusen kronor såg de inte röken av. Föräldrarna blev nämligen så lyckliga och stolta att de gick ut och festade upp alltihop.
- Själva fick vi blodad tand av vår minishow med Jacques Brel, Povel Ramel och eget material, så vi utvecklade blandningen av humor och allvar. Just att blanda åsikter och insikter med nätstrumpor efter den radikala kvinnorörelsen på 70-talet var inte så vanligt, säger Marie Nilsson-Lind.
Ainbusk satte upp sin första kabaré ”Händerna på täcket” 1985 och i titelsången
sjöng de: ”Låt våra kroppar leva, Låt våra själar finna, För jag är en kvinna, Inget djävla skjut!” Annelie Roswalls mormor tyckte det var så fint att de äntligen sjöng en sång om fred och ”inget jäkla skjutande”.

Det stora genombrottet kom i och med samarbetet med Benny Andersson som skrev musiken till största hittarna ”Lassie” och ”Älska mig” medan Marie Nilsson Lind stod för texterna.
- Vi hade läst Alice Miller om traumatiska barndomsupplevelser innan vi satte upp ”More amore” på Göta Lejon 1990. I föreställningen handlade ”Jag mötte Lassie” om barnets utsatthet och många som kom till teatern satt och storgrät. Det blev en chock när låten slog så stort på Svensktoppen, för lösryckt blev den så mycket baserad på en hund, säger Josefin Nilsson.
Marie Nilsson-Lind: Benny hade sett oss på ett tv-program, blev förtjust i Josefins röst och ville göra en soloplatta med henne.
Birgitta Jakobsson: Så fick han oss på köpet! Han såg hitpotentialen i Lassie vilket inte vi gjorde.

Ainbusk satsar nu på att fortsätta som en grupp och pratar om en treårsplan med olika projekt. Här finns också en ny soloplatta med Josefin Nilsson och antagligen filminspelning nästa sommar.
- Men vi ska inte stå på scen bara för att stå på scen, tralla för att få vara tillsammans. Då får det vara, säger Annelie Roswall.
- Man kastar inte bort tjugo års erfarenhet av showbiz och kvinnogemenskap. Vi får se vart det leder men jag märker att det finns behov av underhållning med djup där människor blir berörda. Utbudet i tv med såpor och tävlingar gör att det vi gör känns så häftigt, trots att det inte är rätt enligt kommersens alla regler, säger Marie Nilsson-Lind, som konstaterar att Ainbusks nisch ligger någonstans mellan Lars Norén och Svensktoppen.
När det gäller medieutrymme har det skrivits mest om Josefin Nilsson, särskilt när hon spelade i filmen ”Adam och Eva”. Bland rubrikerna genom åren finns: ”Jag har blivit rädd för kärlek”, ”Rockstjärnan blev så jävla arg”, ”Jag måste hitta tillbaka till mig själv” och ”Jag vill inte vara söt, snäll flicka”.
- Jag har lärt mig att ta det med en nypa salt. Så enkelt som det står i rubrikerna är det aldrig.