I boken Chicken race av Sigge Sigfridsson, som kom ut 1997, konstaterar Expressen-grundaren Carl Adam Nycop att en kvällstidningsmakare ska vara som en bra jazzmusiker. ”När de är på toppen sänder de ut något som träffar mottagaren, en känsla som handlar om gemenskap. Man ska ta komplicerade saker och skriva om dem på ett underhållande sätt.”
Så mycket jazz är det kanske inte över dagens kvällstidningar; snarare Lordi och Boten Anna. Men när DN:s nya chefredaktör Thorbjörn Larsson i torsdags talade om att DN måste bli en ”gladare tidning”, med mindre uppnäsa och mer empati och humor, var det kanske Nycops recept han hade i tankarna.
Att den hårdhänte kvällstidningslegendaren Larsson, med 29 år bakom sig på Aftonbladet och snart fyra på Expressen, tar över ”den malliga morgontidningen”, är en kulturrevolution för många medarbetare på DN - även om flera av deras andra chefer och profiler (Niklas Ekdal, Maria Schottenius, Mats J larsson, Barbro Hedvall, Georg Cederskog med flera) också har kvällstidningsbakgrund.

Men sett i ett större sammanhang är det fullt normalt och logiskt. I en genomgång som branschtidningen Resumé gjorde häromåret återfinns mer än 100 gamla kvällstidningsmedarbetare i dag på olika chefsposter bortom kvällstidningarna. De är chefredaktörer för tidskrifter (Amelia Adamo, Anders Andersson, Hans Bolander, Carina Nunstedt, Jonna Bergh), tv-chefer (Robert Aschberg, Albert Svanberg, Anders Knave) eller pr-konsulter och informationschefer (Paul Ronge, Niclas Lövkvist, Erik Månsson).
Men framför allt är de chefer för landets största tidningar och sajter. Aftonbladets dåvarande vd Gunnar Strömblad är numera chef för Schibsted Sverige, Thorbjörn Larsson (DN), Lena K Samuelsson (SvD), Bo Hedin (svd.se), Sakari Pitkänen (Metro), Anders Gerdin (Aftonbladet), Kalle Jungkvist (aftonbladet.se) och Otto Sjöberg (Expressen) har dessutom inte bara kvällspressbakgrunden gemensam: de var också alla med i den långa process på 80- och 90-talet då Aftonbladet vände kris till dominans. Från storförluster, varsel om uppsägningar och ett upplageliv i skuggan av Expressen gick Aftonbladet om och förbi – och blev i oktober 1996 åter Sveriges största tidning, efter 44 år.

Thorbjörn Larsson, chefredaktör för Aftonbladet 1987–1998, var den drivande kraften på redaktionen. Men framför allt skapade han en stark grupp av hungriga underchefer som gavs stort handlingsutrymme och kreativ höjd. Motivationsreceptet var enkelt: utse en tydlig huvudfiende – och försök sedan spöa fienden, varje dag. Vi-känslan och underdog-perspektivet slog rot - och resultatet lät visa sig.
Till skillnad från andra medieföretag, som antingen hade mer despotisk styrning eller ett trögrörligt stormöteskaos, blev Aftonbladet under 90-talets ledning flexibelt, djärvt och effektivt. Även om det ibland var till priset av ett slirande på den goda smakens och etikens kanter.

Att kvällstidningschefer – inte bara på Aftonbladet – klättrat vidare i karriären är inte så konstigt. Dels är kvällstidningar generellt sett inga bra ställen att åldras på; tempot och den eviga föryngringsjakten får många att söka sig därifrån efter ett tag. Dels är det en utmärkt skola: kravet på att varje dag sälja föder både effektivitet, lyhördhet för läsarna och handlingskraft. Det har gjort att statusen på kvällspresscheferna blivit högre än den varit på själva kvällstidningarna.
Det omvända flödet – från morgontidning till kvällstidning – har varit mer sällsynt och sällan särskilt lyckat, med Christina Jutterström och Joachim Berner på Expressen som de tydligaste exemplen.
Alla vill ha chefer som får saker gjorda. Och gänget från Aftonbladet gjorde mer än de flesta.