Tony Allen, Amadout et Mariam, Manu Dibango och Alain Apkass.
Foto: World Circuit, Warner,
33 Rue du Faubourg Saint Antoine. Ett anonymt men livligt kontorslandskap i närheten av Bastille.
–Det är hit alla kommer. Som afrikansk artist måste du lyckas här, sedan kan du bli stor på andra ställen, säger Robert Brazza, programledare på radiostationen Africa no.1.
Med hit menar Robert Brazza inte kontoret där vi just befinner oss. Det skulle i och för sig inte ha varit helt missvisande. Första gången jag är på besök gör Malis största sångerska, Oumou Sangaré, majestätisk entré i studion, en vecka senare är det kongolesiske soukousstjärnan Koffi Olomides tur. Med uppemot 30 miljoner lyssnare varje dag och täckning i de flesta afrikanska länder är kanalen inte helt oviktig ur ett marknadsföringsperspektiv. Men han menar Paris. Att Africa no.1 har sitt säte just här är varken underligt eller någon slump, tvärtom. Det är här, minst lika mycket som i Malis huvudstad Bamako, som man hittar det malinesiska musikundret, här smygintroducerar Tony Allen afrobeat genom samarbeten med artister som Sebastien Tellier och hit kommer en stadig ström av musiker från fransktalande länder för att slå igenom i Europa.
På Africa no.1 har även en av afrikansk musiks allra största stjärnor, Manu Dibango, ett eget program där han varje söndag spelar skivor och pratar minnen från sin långa karriär.
–När jag kom till Paris fanns det över huvud taget ingen afrikansk scen här, det fanns latinsk musik och jazz, men ingen afrikansk, säger Manu Dibango.
Det var 60-tal och Dibango, som tidigare spelat jazz, kom att bli banbrytande med sin blandning av västerländsk och afrikansk musik.
– Men allt var så annorlunda då. Vi kom hit för att studera och när man studerat klart återvänder man hem. Jag stannade visserligen kvar, men alla mina vänner åkte hem. Senare, efter självständigheten, började folk att emigrera hit och när man emigrerar tar man med sig sin familj och sina barn och man blir kvar. Voilà, det var så det började, det är egentligen mycket enkelt.
Rue Joseph Gaillard. Några kilometer österut i en sparsamt inredd lägenhet. De senaste årens största afrikanska stjärnor, det blinda paret Amadou et Mariam, bor naturligtvis även de i Paris, närmare bestämt i förstaden Montreuil, där även många andra invandrare från Mali har valt att bosätta sig.
–Att det fanns så många landsmän och vänner här var en viktig anledning, men det handlade framför allt om att det finns bättre inspelningsmöjligheter här och fler att jobba med, säger Amadou Bagayoko, där han sitter tätt ihop med Mariam på en soffa i svart konstläder.
Karriärmässigt var flytten extremt lyckad. Dimanche à Bamako, som kom 2005, ska ha sålt i närmare en miljon exemplar.
–Paris har betytt väldigt mycket för vår musik, framför allt för att det är en så kosmopolitisk stad. Här spelas sådant som man aldrig hör i Mali, brittisk musik och musik från andra ställen i Afrika, jag hörde gnawa för första gången här.
Är man i Paris för att höra afrikansk musik har man en både tacksam och svår uppgift, helt enkelt för att överflödet är så stort. Missade man Amadou et Mariam på Olympia räcker det med en snabb blick i något konsertkalendarium (Lylo och Radio Novas Bon plans rekommenderas). Lördagen därpå spelar Mulatu Astatke på Nouveau Casino, tisdag, Balaké Sissoko på Café de la Danse, fredag Youssou N’dour på Salle Pleyel och lördag Salif Keita på samma ställe. Samtidigt pågår en algerisk festival på Theatre 13 i Montparnasse. Det är en autentisk vecka, inte ens en exceptionell sådan. Varken La Cigalle, Le Divan du Monde eller La Bellevilloise har något afrikanskt band på programmet, vilket hör till undantagen.
11 Rue la Reynie. Övervåningen på en billig bar i närheten av Châtelet.
Den unge Apkass från Kongo har inte slagit igenom på allvar än, även om hans hittills enda skiva, En marchant vers la soleil, tagits väl emot av kritikerna. Han kom inte till Paris för att syssla med musik utan för att gå i skolan.
–Det var ju inte mitt val att komma hit, men det har varit helt avgörande för min musik. Paradoxalt nog träffar jag fler personer från olika delar av Afrika här än vad jag skulle ha gjort i Kinshasa. Genom att bo här har jag också fått ett annat sätt att se på Afrika, jag ser det utifrån, som en enhet, och det gör att jag kan sjunga om saker som jag aldrig skulle ha kunnat se om jag hade bott kvar i Kongo, säger Apkass.
2 Rue Versigny. En liten restaurang i det tillfälliga lugnet mellan lunch och middag.
Emigrationen från Afrika till Europa följer ofta koloniala och språkliga gränser. Invandrare från forna brittiska kolonier hamnar i Storbritannien, franska i Frankrike. Alltså borde den nigerianske trummisen Tony Allen, som efter två och ett halvt decennium i Paris fortfarande inte talar flytande franska, egentligen bo i London. Det var också dit han först kom efter att ha lämnat Nigeria i början av 80-talet.
–Men hela tiden medan jag var i London kom det afrikanska band från Paris och spelade och jag kände att det var ju där jag borde ha varit, egentligen, säger Tony Allen.
Flytten till Paris berodde inledningsvis på krånglande brittiska immigrationsmyndigheter, men kom att bli permanent.
–Musikerna jag ville jobba med finns här, afrikanska så väl som franska. Fast nu har många afrikanska artister bott här så länge att de börjat låta franskt, de spelar inte afrikanskt längre. Därför har jag börjat spela in mer och mer med musiker från Nigeria.
Tillbaka på Africa no.1 . Det är onsdagskväll och Manu Dibango förbereder veckans program. Medan en skiva med något för mig okänt karibiskt band snurrar berättar han att han sett samma utveckling som Tony Allen.
–Det handlar om ett västligt och ett afrikanskt sätt att se på musik. I Afrika är musiken till för att upplevas fysiskt, konserterna börjar inte förrän vid midnatt och håller på till fyra, fem.
–I det västliga systemet börjar man 20.30 och musiken är i första hand till för att lyssnas på. Många afrikanska artister har anpassat sig till det. Man dansar ibland men det är inte huvudsyftet. Min musik? Den är både och. Jag växte upp i Europa och i Afrika så jag har båda systemen inom mig, säger Manu Dibango, strax innan den röda lampan börjar lysa och han vänder sig mot mikrofonen.
