Chimamanda Ngozi Adichie.
För närvarande genomgår den franskspråkiga afrikanska romanen en radikal förändringsprocess. Den liknar på många sätt den explosiva utvecklingen av den engelskspråkiga postkoloniala romanen för ett tiotal år sedan. På samma sätt som man i dag talar om migritude-författare, alltså författare från de forna kolonierna som lever i Europa eller Nordamerika, talade man då om migrant writers, författare som levt i tre världsdelar.
Den afrikanska boomen innebar, liksom den latinamerikanska på 1960- och 1970-talen, både en teknisk och tematisk omvälvning. Den engelskspråkiga afrikanska romanen växte fram i skuggan av kolonialismen; inte minst nige- rianska pionjärer som Amos Tutuola, Cyprian Ekwensi och Chinua Achebe tolkade den koloniserades erfarenhet. Politiken formade även den sydafrikanska romanen under apartheid. Som André Brink senare sagt tvingades författarna av vidriga realiteter att renodla tematiken. Efter apartheid är de däremot fria att utforska de tystnader som systemet tvingade dem till, men även att mer radikalt utforska romanformen.
För Brink har det givit ett magiskt-realistiskt genomslag i böcker där han både analyserat nya former av socialt tryck i det demokratiska Sydafrika och den mytologisering av boernas historia som gjorde apartheid möjlig. Med mer traditionellt psykologisk-realistiska medel analyserar även Nadine Gordimer Sydafrika efter apartheid (våldet, förtrycket av homosexuella, den svarta rasismen), medan J M Coetzee hellre komplicerar moralen än ger rätlinjiga analyser.
Även en författare som Zakes Mda komplicerar politiken och moralen i sina romaner. I ”Det rödas hjärta” (”The Heart of Redness”, 2000) bryts dagens politiska motsättningar mot de strider hos Xhosa som för halvtannat sekel sedan förorsakades av profeter som framträdde med ödesdigra profetior. I rådande modernitetsstrider skapas oväntade allianser där kolonialisternas ättlingar och svarta traditionalister ställs mot ekonomiska och politiska förändringsoptimister. Zakes Mdas senaste roman ”The Whale Caller”, 2005, integrerar också dagspolitiska kommentarer, fast mer diskret. Det är en säreget skimrande kärlekshistoria som utspelas i turiststaden Hermanus i Västra Kapprovinsen, dit turisterna kommer för att se valarna. Där Mdas romaner tidigare haft starka magisk-realistiska inslag markerar han här den nya friheten i en skarpslipat lyrisk prosa, där de inlagda dagspolitiska kommentarerna lite abrupt skapar ännu ett betydelseskikt.
Även många yngre östafrikanska författare fokuserar på det postkoloniala tillståndet, eller på övergången mellan det koloniala och postkoloniala. Den främsta bland dessa var zimbabwiskan Yvonne Vera, som tyvärr avled för två år sedan, endast 40 år gammal. Hon skapade en egenartad syntes av hallucinatoriskt glödgad sur-realism och naturalistisk åskådlighet, en visionär men även konkret prosa som fångade skräcken under inbördeskriget och frigörelseprocessen.
Annars är Uganda den tragiska arketypen för en befrielse som inte gav frihet. Ugandiern Moses Isegawa, bosatt i Amsterdam, debuterade med mästerverket ”Despoternas maskerad” (”Abyssinian Chronicles”, 2000), en obönhörlig och visionär skildring av den maktens inneboende grymhet som gjort att britternas styre avlösts av det ena tyranniet efter det andra. I sin andra bok ”Snakepit” (2004) fortsätter Isegawa att utforska Idi Amins terror, men den är konstnärligt anspråkslösare. Dess realism innebär också att våldet blir mindre drabbande, rentav mer distanserat i de actionartade bilderna av det.
Där Isegawa övertygat i sitt val av representativa gestalter för att ge form åt våldsprocesserna, har den äldre somaliern Nuruddin Farah gestaltat en nations sönderfall i klanstyrda stridszoner med större episk bredd. Hos honom bär gestalterna upp de politiska skeendena, utan att han hemfaller åt enklare socialrealism; när Farah är som bäst förankrar han analysen av dagspolitiska realiteter i ett flerskiktat sanningsbegrepp som understryker att människan til syvende og sidst är utlämnad åt sin egen varseblivning av världen, alltså den allmänmodernistiska idén att det inte ges någon sanning bortom den subjektiva upplevelsen.
Samtidigt som fokuseringen på den koloniserades erfarenhet alltmer fått vika för en analys av det postkoloniala tillståndet har de litterära uttrycksmedlen fördjupats i den engelskspråkiga afrikanska romanen. Under intryck av den latinamerikanska boomen har den magisk-realistiska erfarenhet som funnits i många muntliga traditioner, hos boer liksom hos kikuyu, igbo och yoruba, fått ett radikalare uttryck. De inhemska traditionerna har förenats med den viktorianska romanen, modernismen och det samtida avantgardet. Om den sydafrikanska romanen varit ett kraftcentrum har den nigerianska varit ett annat, om än den moderna nigerianska litteraturen ofta skapats i exil, främst i England.
Det mest konsekventa exemp-let på legeringen av lokala och globala traditioner är Ben Okris trilogi om barnanden Azaro (”The Famished Road”, 1991, ”Songs of Enchantment”, 1993, ”Infinite Riches”, 1998). När ett litet barn dör, säger en yorubamyt att dess kropp intagits av en barnande som måste återvända till de dödas värld. Men Azaro vägrar. Det gör att han kan röra sig fritt mellan två världar. Det ger Okri möjlighet att skapa ett alltomslutande romankonstverk, där skilda tider, erfarenheter och realitetsplan integreras. Även om trilogin fokuserar på frigörelsen från det brittiska styret, fångar den upp skeenden som pekar fram mot sveken och förräderierna under åren som följde.
Chimamanda Ngozi Adichie, född 1977, skriver om det självständiga Nigeria. Hon debuterade med ”Purple Hibiscus” 2003, som utspelas under Sani Abachas militärdiktatur på 1990-talet. Det är en roman som främst fascinerar genom porträttet av fadern till den unga Kambili, romanens berättare och huvudperson. Fadern är oppositionell tidningsman, men också en hustyrann, förblindad av katolsk fanatism. I brytningen mellan den politiska liberalismen och den religiösa fanatismen fångar författarinnan centrala skeenden i sin samtid, inte minst skilda aspekter av mötet mellan tradition och modernitet. I sin andra bok, ”En halv gul sol” (”Half of a Yellow Sun”, 2006, 683 sidor, Bonniers) som nyligen gavs ut i Joakim Sundströms översättning, rör sig Chimamanda Ngozi Adichie längre bak i tiden. Hon skriver om 1960-talet, från den första optimismen till militärkuppen 1966 och Biafrakriget. Författarinnan är igbo, och hennes sympatier är tydliga. Biafras självständighet var nödvändig, för att komma undan förtrycket både från yoruba och de muslimska hausa i norra Nigeria som britterna gav stort inflytande inför självständigheten.
Det är en lysande roman, skarpskuren i sin psykologiska realism, krönikeartat avklarnad i sin tidsskildring, godmodigt satirisk i sin bild av ordstriderna mellan panafrikaner och nationalister och oförsonlig i skildringen av den terror som följde på Biafras utbrytning. Men liksom Chimamanda Ngozi Adichies första bok är den också påfallande återhållen i sin konstnärliga uttrycksform; Adichi söker sig snarast tillbaka till Achebes och Tutuolas realism.
Uzodinma Iwealas roman ”Beasts of No Nation”, 2005, speglar en liknande tendens. Den ger en brutal skildring av afrikanska barnsoldaters liv. Till skillnad från författare som Okri och Buchi Emecheta som föddes i Nigeria men helt verkat i exil är Iweala född i USA (1982), fast han numera lever i Nigeria.
Det magisk-realistiska sanningsbegreppet hålls dock vid liv av Helen Oyeyemi, född i Nigeria 1984 men bosatt i England. I hennes debutbok ”Ikarosflickan” (”The Icarus Girl”, 2005) möter vi en gåtfull tvillingande, som påminner om Azaro. Oyeyemi renodlar dock en psykologisk och metafysisk dramatik. På samma sätt distanserar hon sig från den nigerianska samtiden i sin nya bok ”The Opposite House”, just utkommen, som handlar om svarta kubaner av nigeriansk härkomst i Storbritannien.
I den samtida engelskspråkiga afrikanska romanen utforskas en postkolonial erfarenhet. Det sker i ett korsdrag av intryck, där lokal tematik förankras i en global estetik. Men tendensen är tvetydig. Vi har å ena sidan en litterär explosion, å andra sidan en tid av konsolidering där många yngre författare söker sig bakom boomen till mer traditionella former. Även det påminner om den latinamerikanska romanen, som trädde in i en liknande fas efter de explosiva decennierna.
