Vi möts i det guldprydda rummet på franska ambassadörens residens vid Karlaplan. Är hon inte van vid så här eleganta lokaler lär hon bli det framöver. Förra sommaren invaldes hon som den första kvinnliga Maghreb-författaren i Franska akademien. På torsdag nästa vecka är det dags för installationsceremonien.
Assia Djebar verkar inte ha något emot att bli intervjuad. Tvärtom. Hon pratar i ett. Reser sig upp. Lägger schalen åt sidan. Gestikulerar. Gnuggar sig över tinningarna när hon avbryts med en fråga.

Det känns först som om hon säger god dag yxskaft till frågorna. Men ganska snart blir ett mönster tydligt: Det är historikern i henne som träder fram.
För att svara på vad platsen i Franska akademien betyder för henne tar hon hela historien från början, precis som i sina romaner. Hon upplyser om det ansträngda förhållandet mellan Frankrike och dess forna koloni Algeriet, om Frihetskriget, om den miljon fransmän som fick lämna Algeriet och vad franska språket har betytt för henne.
– Franska är en viktig förbindelselänk mellan de båda länderna. Det är vad ordet frankofoni betyder för mig, det handlar inte enbart om själva språket.
– Platsen som akademiledamot är mest symbolisk, påminner hon. Jag har ingen makt att egentligen förändra någonting.

Assia Djebar föddes för 70 år sedan i byn Cherchell utanför Algeriets huvudstad Alger. I tonåren tog hon sin tillflykt till Frankrike.
21 år gammal publicerade hon sin första bok – La soif – om en ung algeriskas emancipationsförsök kort före befrielsekampen.
Assia Djebar har sagt att kvinnor från Maghreb inte skriver. De broderar och väver mattor. Om en kvinna trots allt skriver betraktas hon som lössläppt.
Assia Djebar berättar att det kommer en del yngre kvinnliga författare från Maghreb nu. Men själv började hon alltså skriva redan för 50 år sedan. En avgörande faktor var att hon med en far som var fransklärare tidigt fick lära sig franska. I stället för att bli bortgift tilläts hon studera. 1955 blev hon den första algeriska kvinnan som kom in på elitskolan Ecole normale supérieure i Paris.

Efter debuten följde ytterligare tre romaner, som samtliga handlade om Algeriets självständighetskamp och kvinnofrågan i landet. Men under hela 70-talet lät Assia Djebar pennan ligga. I stället la hon energin på att göra två filmer på arabiska och franska, och nådde en annan publik än med sina romaner.
– Jag åkte tillbaka till den by i Algeriet där min mamma växte upp. Jag gjorde det till stor del för att själv få en bild av den miljö min familj kommer ifrån.
Assia Djebar stötte på motstånd som kvinna och filmare. Filmåren blev ändå betydande för hennes författarskap.
– Allt som jag såg, lärde och hörde blev material till mitt fortsatta skrivande.
Men hon fick först inget positivt mottagande när hon tog upp författandet igen.
– Mina nya romaner var väldigt olika dem jag skrev när jag var väldigt ung. Jag var redan en känd författare, men de stora förlagen i Frankrike ville inte ha dem. De förstod inte varför jag var tvungen att gå tillbaka i historien och komplicera allt. De ville att jag skulle skriva något lättare. Men jag hade alltid känt mig fascinerad av språket och historien och ville göra riktig litteratur och inte något spektakulärt eller kommersiellt.
Assia Djebar betraktas som en radikal feminist, som en kvinnokämpe för tredje världen. Många menar att hennes skrivande, som tog fart igen 1980 med novellsamlingen Les femmes d‘Alger dans leur appartements (Kvinnorna i Alger i sina lägenheter), blev mer feministiskt efter filmerna. Det påpekandet får henne att sparka bakut.
– Nej, det filmandet framför allt gav mig var att jag insåg att det visuella är väldigt viktigt, att bilden är viktig även när jag skriver. Fast visst, när jag kom tillbaka till Frankrike och började skriva om det jag hade upplevt i Algeriet gjorde jag det mycket friare än jag hade kunnat göra i Algeriet.

Hon vänder sig starkt mot begreppet feminist.
– Jag vill inte definiera mig som någonting och ogillar allt med ism på slutet. Jag är bara en författare som skriver om vad jag har sett och om kvinnorna i min släkt.
Sedan 2001 bor Assia Djebar i New York där hon undervisar i fransk kultur. Det är över tio år sedan hon var i Algeriet.
– Det var när min pappa dog. Kanske åker jag tillbaka snart. Det finns mycket jag inte vet nog om.
Hon vill inte tala om spekulationerna kring Nobelpriset.
– Jag funderar inte på priser när jag skriver. Jag konstruerar mina böcker som en arkitekt. Jag bygger och är inte klar än.