Trodde aldrig att jag personligen skulle kunna bli engagerad av Melodifestivalen. Bara yrkesmässigt.

Men när Amy Diamond ställdes mot Star Pilots i den första omgången dueller kunde jag inte låta bli att bita på naglarna. Den nervpirrande väntan på röstningsresultatet förvandlade den barnsligt lättviktiga lördagsunderhållningen till en riktigt tung rysare.

Att Star Pilots sedan kammade hem segern var närmast en nationell kulturkatastrof, inte minst med tanke på att de snott ihop sitt bidrag.

Men anser tv-tittarna (i detta fall en kombination av människor som går på gym och dagis) att det är tufft med stridspiloter och diggar pumpande techno framförd av killar i pilotglasögon, som samtliga skulle kunna vara ”den rätte för Rosing”, så är det bara att gilla läget.

Amy Diamond - förbluffande säker både på sång och dans och med en oförfalskad energi och glädje som få andra artister – klarar sig ändå.

När pilotglasögonen sedan mötte Caroline af Ugglas i semifinalen gick det inte lika bra. Att Ugglans sparsmakade, men rätt tjatiga Janis Joplin-ballad gick vidare till finalen i Globen får betraktas som en av kvällens två skrällar.

Den andra var att den mystiska och ständigt ifrågasatta internationella juryn – befogad kritik som SVT sin vana trogen försökte skoja bort - valde att, med en nästan komisk förutsägbarhet, skicka Sofia Berntsons grekiskspråkiga etnopop-bidrag Alla till Globen. Även där förlorade Amy Diamond.

Kvällens övriga dueller, såväl i kvarts- som semifinal, bjöd på ytterligare underhållande dramatik. Det var till exempel kul att det blev Melodifestivalens egen magnifika Valkyria, Sarah Dawn Finer, som fick möta det helt igenom okarismatiska dansbandet Scotts.

En elak förkylning stoppade Finer från att uppträda på genrepet i fredags men till finalen var hon uppenbarligen fit for fight igen. Av förkylningen märktes bara lite Bonnie Tyler-raspande i refrängen.

Att hon skulle krossa dansbandsmännen med sin Wagner-aria i schlagerformat var ganska uppenbart. Likaså att hon, tack och lov, även mosade Lili & Susie i semifinalen.

Ska man ha med dansband i Melodifestivalen – något man verkligen kan ifrågasätta – hade det varit bättre att de mer avspända och rutinerade gubbarna i Thorleifs hade fått gå vidare.

Den blekta blondinen Henrik Strömbergs leende har vid det här laget stelnat till ett skräckinjagande vitt leende man skulle kunna skrämma barn med. Det skulle aldrig gå med Thorleifs.

Kampen mellan BWO och Lili & Susie kan man beskriva som ett ödesdrama med en trött och kall syntballad i rymdräkt – eller ska vi säga silvrig dansbandsoverall? - ställd mot två systrars kamp för att sätta sitt tyska discodunkande på kartan igen.

Att det blev Inga-Lill och Susanne Päivärinta som gick segrande ur striden (bara för att lite senare bli besegrade av Sarah Dawn Finer) har jag svårt att formulera någon egentlig åsikt om. Tänkte mest på att Alexander den Store såg ännu mer bisarr ut utan sina stora svarta brillor.

Sista duellen i kvartsfinalen, den mellan de karibiska strandraggarna med gruppnamnet som ingen orkar lära sig och Caroline af Ugglas, var extremt svårtippad. Att hon klådde inte bara dem utan även Star Pilots var, det tål att upprepas, kvällens största skräll.