Betyg: 4 av 6
Den evigt unge skolpojken Angus Young, 55, tycks aldrig tröttna på att mangla ut hårda, klyschiga rockriff. Lika lite som det svenska folket – och de svenska rockskribenterna – tröttnar på att, gång på gång, ta emot den australiensiska kvintetten med öppna armar.
Det kan alltså inte gå fel när AC/DC dundrar in på Stadion som ett skenande tåg och drar igång med, just det, Rock’n’roll train.
Sångaren Brian Johnson och gitarristen Angus Young springer ut på den långa rampen och 32768 människor i alla åldrar och utföranden jublar som en man. Ja, det känns precis så, som att hela Stadion blir till en enda jublande rockman med blinkande djävulshorn.
Det är inte svårt att förstå den här rockmannens jubel när de fortsätter med Hell ain’t a bad place to be, riff-klassikern Back in black och, långt senare, Let there be rock.
Det är inte heller svårt att förstå att den här rockmannen älskar de gitarrspelande bröderna Young. Angus i skoluniform och hela tiden i rörelse, Malcolm stillastående bredvid trummisen Phil Rudd och basisten Cliff Williams.
Men, och nu kommer invändningarna, trots att AC/DC-männen ska ha respekt för konsekvens, hantverkskunnande och artisteri blir det ibland enahanda med deras till mastodontformat uppblåsta gubbiga bluesrock. Utan någon märkbar vilja att utveckla – och problematisera – en rockmusik som formulerats i forntiden blir gruppmedlemmarna till serietidningskaraktärer och låtarna till ett antal mer eller mindre koncisa pratbubblor.
Problematiskt är också det stenåldersmässigt manliga uttryck som gruppen laborerar med. Det kan förstås hävdas att de bara leker med enfaldiga machoattityder, uppblåsbara Barbaras i kolossalformat och knallande kanoner, men man behöver inte tycka att det är roligt.
