Betyg: 4 av 6

A Camp skulle kunna ansöka om titeln som 2009 Års Hårdast Jobbande Popstjärnor. I samband med att trion släppte sin andra skiva Colonia i slutet av januari dök de upp i varenda svensk mediakanal – ibland flera gånger om – och svarade för hundratusende gången lika tålmodigt vänligt på frågor om Obama-valkampanjer och livet i New York. Alla ville ha en bit av Sveriges emigrerade popdrottning Nina Persson och hon såg väluppfostrat till att ingen gick lottlös. Kanske skulle man till och med kunna kalla henne för nyfolklig. För Nina Persson verkar gå hem i alla läger. Hyllad för sin goda smak och för att hon lever det exotiskt romantiska popstjärnelivet i Harlem lyckas den 35-åriga sångerskan med rötterna i Bankeryd röra sig lika otvunget mellan olika världar. Hon både niger artigt och snusar.

Även i det musikaliska har A Camp använt trådar i olika färger för att skapa ett samspelt mönster. De kallar själva sin musik för powder pop - rockmusik som spretar med lillfingret – men ord som mogen, sofistikerad och rödvinsvarm skulle också passa som beskrivning på bandets estetiskt utskurna och fint glödande mingelrock.

Med sina två skivor i bagaget – efter mer än ett dussin släppta skivor i andra bandkonstellationer – både syns och hörs det att A Camp är ett band som medlemmarna i detalj bryr sig om. Här finns ingen trött nostalgi eller några måsten att luta sig tillbaka på: här finns bara möjligheter att bejaka sin egen vilja. Cirkus scen är ombonat inrett med orientaliska lampor, det ligger dukar på borden och på mikrofonstativen är några stora fjädrar fastsatta. Det är som att kika in i ett kolonialt vardagsrum och i mitten av rummet rör sig Nina Persson lika pilatessmidigt som en siameskatt. Hon flankeras av sina skäggprydda vapendragare Niclas Frisk och Nathan Larson och i den snygga powderpopballaden Golden teeth and silver medals dyker Nicolai Dunger upp som duettpartner.

Det är en stilistiskt trevlig kväll där ljudet endast vrids upp till riktig rockvolym under Here are many wild animals. Nina Persson försöker med jämna mellanrum elda upp publikens respons men frågan är om busvisslingar och tokapplåder egentligen är en naturlig reaktion på A Camp. Det är musik som har alla poäng på pluskontot men som med sin artistiskt så perfekta framtoning skapar en viss distans; det är ingen musik att löpa amok till. A Camp är däremot fullt hängivna sitt uppdrag, lite som den gamla skolans orkestrar som utan att tveka skulle fortsätta spela även om skeppet sjönk.