Beavis and Butt-head ska bli ”otecknade”
Två tonårsgrabbar som sitter i en soffa, flinar, kollar på musikvideos och säger könsord. Sälj in det tv-serieupplägget till en stor kanal om du kan.
Det lyckades tecknaren och filmaren Mike Judge med 1993, då MTV började sända Beavis and Butt-head. Den tecknade serien om två korkade hårdrocksfans blev en av tidernas mest osannolika tv-succéer och resulterade också i en långfilm.
Serien lades ner 1997. I maj i år tillkännagav dock Mike Judge att han funderar på att göra en ny Beavis and Butthead-film, där karaktärerna inte är tecknade utan spelas av riktiga skådespelare. ”I många år avskydde jag den idén, men nu tror jag att det kanske finns något där” förklarade han för MTV.
Så kanske får de två byfånarna en ny chans att förverkliga sin dröm: att någon gång få ”scora” med en tjej.
Få sörjer kickersdojjorna
”Mjukis, adidas och filas. Buffalos, butterflykniv.”
När Mingus och Sexfemman häromåret porträtterade kickerskulturen i låten Kär i en kickers fanns givetvis det tyska skoföretaget Buffalo med i texten. Märket var omåttligt populärt hos unga tjejer under 90-talets andra hälft, kanske särskilt bland dem som hängde på stan och kallade sig kickers.
Skorna var ett slags platåsneakers med väl tilltagna sulor. Ju högre, desto tuffare.
Anita Winge på Zyrues Agentur i Oslo är Buffalos skandinaviska importör. Hon säger att hon numera säljer ytterst få skor till Sverige.
– Skor med hög klack kommer starkt nu, och i Norge säljer vi en del Buffalo. Fast det är oftast inte de gamla modellerna utan mest pumps och partyskor. Den klassiska Buffaloskon har inte sålt bra på minst fem år.
Ingen återförening i sikte för Ronny och Ragge
Vid 90-talets början var ord som fårrd, pöka och pökpåse obegripliga för en vanlig svensk. Något år senare hade Ronny och Ragge gjort dem till vardaglig slang.
De två raggarna med polisonger och häng på byxorna var tänkta som bikaraktärer i Byhåla, Peter Settman och Fredde Granbergs parodi på såpoperan Storstad. Men snart hade de inte bara tagit över serien, utan dessutom blivit popstjärnor. Skivan Let's pök hamnade etta på albumlistan och duon spelade inför fullsatta folkparker.
Sedan 1993 har de inte uppträtt som Ronny och Ragge. Enligt Fredde Granberg är det inte heller aktuellt att återuppliva figurerna, åtminstone inte just nu.
– Vi har inte limmat en endaste pollis sedan dess, inte ens för något företagsgig. Men man vet aldrig. Det skulle vara om vi känner att vi kan göra något nytt, till exempel att visa hur de lever numera.
Peter har blivit folkkär programledare. Tror du att han kan tänka sig att ha häng och snacka om att pöka?
– Det tror jag. Det han gör nu är bara en fasad (skratt).
Whitney Houston har stått pall för mycket
Drogmissbruk, alkoholmissbruk, rykten om anorexia, skilsmässa, inställda konserter, påståenden om misshandel. När Whitney Houston har dykt upp i medierna under 2000-talet har det varit i mindre smickrande sammanhang.
Annat var det 1992. Då hade 29-åriga Whitney rykte om sig att vara en skötsam, snudd på präktig, katolsk flicka. Hon hade släppt tre miljonsäljande album och hennes debutfilm Bodyguard visades i fullsatta biosalonger. Dolly Parton-covern I will always love you blev den mest sålda singeln av en kvinnlig artist någonsin.
Nu sägs sångerskan vara ren, efter flera perioder på behandlingshem. En comeback-skiva är under inspelning. Kanske kanWhitney Houston återta sin roll som en av världens stora souldrottningar.
Eller kanske inte. När en av de nya låtarna läckte ut i somras skrev brittiska The Guardian att Houstons röst var förstörd, och knappt gick att skilja från duettpartnern Akons. ”En haltande återkomst för kvinnan som en gång kallades The Voice” tyckte tidningen.
Rocktåget har rullat in på stationen för gott
På sin hemsida presenteras Tomas Ledin som ”det svenska 1990-talets popmästare”. Inte nog med att han sålde närmare en halv miljon exemplar av skivan Tillfälligheternas spel. Han hittade dessutom på det framgångsrika turnékonceptet Rocktåget: Tre folkkära artister på en stor utomhusscen, resande landet runt i ett chartrat tåg.
– Vi hade fem-sex vagnar, egen restaurangvagn och egen partyvagn. När det var långa avstånd fick vi åka direkt till tåget efter konserterna. Då fortsatte vi spela på nätterna, det blev ofta väldigt sent, berättar Tomas Ledin.
För två år sedan gjorde han en paketturné med Jill Johnson och Andreas Johnson. Den hette inte Rocktåget, även om vissa kallade den så. Och fler rocktåg tror han inte heller att det blir.
– Jag kommer förhoppningsvis att stå på scen i framtiden, men det känns inte troligt att det skulle kallas för Rocktåget. Allting har sin tid.
Tamagotchi lever – med nya funktioner
Varje november utser Handelns utredningsinstitut årets julklapp, utnämningar som i efterhand blir tydliga tidsmarkörer. Medan platt-tv:n och gps-mottagaren finns bland senare års vinnare var 90-talsklapparna saker som wokpannan, internet-startpaketet och mobiltelefonen.
1997 gick utmärkelsen till en japansk leksak. Tamagotchi var ett elektroniskt husdjur – en plastdosa med lcd-skärm som skulle matas, lekas med och uppfostras. Snart fanns den i varje barns ägo.
Elva år senare är det åter dags för julhandel. Henrik Linder, regionchef för Toys'r'us i Stockholm, tror dock inte att Tamagotchi tillhör årets storsäljare.
– Det finns så många andra hich tech-prylar. Men Tamagotchi finns kvar i sortimentet, och av någon anledning är det alltid ett uppsving i försäljningen när barnen börjar skolan i augusti. Numera kan man dessutom göra allt möjligt med dem. Till exempel går det att skicka information från en Tamagotchi till en annan.
Brighton-genren big beat slutade svänga vid sekelskiftet
En gång i tiden i tidernas begynnelse, innan techno och bloggelectro blev ord på var storstadshipsters läppar, fanns big beat. 90-talets dominerande klubbmusikgenre var en brittisk produkt. Den fick sitt namn från The Big Beat Boutique – en klubb i Brighton driven av Norman Cook, som under namnet Fatboy Slim blev en av de stora big beat-artisterna.
Musiken var programmerad dansmusik, men lånade element från rocken. Hårda breakbeats och acid house-syntar blandades med samplingar från repiga sjutummare. Därmed gick band som The Chemical Brothers och Propellerheads hem både hos klubbkidsen och pop- och rock-publiken.
Åtminstone i några år. Ju närmare millennieskiftet kom, desto svalare kändes big beat. När The Chemical Brothers släppte sitt tredje album Surrender 1999 passade de i en intervju på att avfärda genren, och lyfte fram trance som det nya.
I dag är scenen stendöd. Några tecken på en big beat-revival är inte lätt att hitta.
Pontus & Amerikanerna
De dök upp strax efter Jakob Hellmans genombrott. De sjöng på svenska. De gjorde trallvänliga hits med fyndiga texter. Dessutom bar sångaren Pontus Holmgren färgglada byxor.
Dessa faktorer gjorde tillsammans Pontus & Amerikanerna till en av landets populäraste popgrupper vid 90-talets början. Efter några få år försvann bandet, och enligt Pontus Holmgren bör man inte hoppas på en återförening.
– Vi gjorde faktiskt en skiva till, 1998 då vi hade varit ifrån varandra i några år. När jag tänker tillbaka är det nästan lustigt att ens den blev av. Jag tror inte att Pontus & Amerikanerna kommer att släppa något mer.
Du har döpt ditt företag till Kapten Sol, efter en av era låtar.
– Ja, när jag bildade bolaget var låten rykande färsk, och då kändes det fräckt. Nu tror folk bara att det är något slags solarium. Nyligen ringde en tjej och ville beställa en spraybehandling.
